Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den klassiska arkeologien i Sverige. En historisk skiss. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den klassiska arkeologien i Sverige
plats. På ioo-talet ombildades den till ett
sädesmagasin, som på 500-talet blev kristnat:
Kristus blev sädesmagasinets genius loci.
Roms försörjning med säd låg då i händerna
på de kyrkliga myndigheterna. När
sädes-tillförseln från Afrika, Sicilien och Bruttium
blev avskuren, fick diakonierna i uppdrag
att förse staden med säd från Campagnan.
Även denna organisation bröt slutligen
samman genom arabernas härjningar på 800-talet,
och på 1000-talet byggdes den första kyrkan
Santa Maria ovanpå det instörtade
sädesmagasinet. På detta sätt ger oss dessa
grävningar ett instruktivt tvärsnitt av Roms
politiska, sociala och ekonomiska historia under
kejsardömet och den tidiga medeltiden, och
de kastar ljus över den dunkla period, då
påvemakten konsoliderade sitt välde i Rom,
d. v. s. uppkomsten av vad som sedan
kallades Kyrkostaten.
Från denna översikt av
utgrävningsföretagen övergår jag till ett annat
verksamhetsområde för den klassiska arkeologien i vårt
land. Vi skall se, hur de ideer, som tog form
i de av Bergman och Lundström i Italien
organiserade kurserna fullföljdes under
perioden efter 190g. Redan vid Svenska
filolog-och historikermötet i Göteborg år 1912
uppdrog sektionen för klassiska språk åt en
kommitté att hos regeringen anhålla om »ett
statsanslag, som skulle sätta ett antal studerande,
vilka vid universiteten med framgång ägnat
sig åt klassiska studier i tillfälle att någon
kortare tid fortsätta dessa på klassisk mark».
Kommitténs medlemmar var Hugo Bergstedt,
Ernst Nachmanson och Martin P:n Nilsson.
I sin ansökan till regeringen hänvisade
kommittén till Bergmans och Lundströms
initiativ, och ett exemplar av Lundströms
redogörelse för kursen i Rom år 1909 bifogades
till ansökningen tillsammans med
deltagarnas vetenskapliga uppsatser. För första gången
framfördes offentligen tanken på ett svenskt
institut i Rom: »För den svenska
antikforskningens vänner står som ett
eftersträvansvärt mål upprättandet av ett svenskt
arkeologiskt institut i Rom, dit de unga klassiska
filologerna kunde hänvisas för sin vidare
utbildning.» Förverkligandet av institutsidén
ansågs dock tillhöra en avlägsen framid, och
under tiden föreslog kommittén att man skulle
fastare organisera och regelbundet, vart tredje
eller fjärde år, upprepa den kursverksamhet,
vartill professor Lundström tagit initiativ.
Riksdagen vägrade emellertid att bevilja det
Bläckfiskbägaren. Efter teckning
av G ill i er ön fils.
Ur: A. W. Persson, Kungagraven i Dendra.
av Kungl. Maj:t äskade statsanslaget, och
det första världskriget omöjliggjorde planens
återupptagande under de närmaste åren. På
hösten 1924 kallade Kronprinsen professorerna
Martin Nilsson och Axel W. Persson till ett
enskilt samtal och meddelade att honom
utlovats en donation på 30 000 kr att användas
för ett arkeologiskt ändamål enligt hans
bestämmelse. Kronprinsen anslöt sig till
Martin Nilssons förslag att använda donationen
till att »upprätta det efterlängtade
arkeologiska institutet i Rom». Den 8 maj 1926
konstituerades styrelsen för institutet med
Kronprinsen som ordförande, Martin Nilsson som
sekreterare och kammarherre Axel Hallin som
skattmästare. Till institutets föreståndare
utnämndes Axel Boethius, som har utfört ett
storslaget och hängivet arbete på att
organisera institutets verksamhet och att stadfästa
dess anseende i den internationella
vetenskapliga världen. Sedan Boethius avgått som
föreståndare och tillträtt professuren i klassisk
fornkunskap och antikens historia vid
Göteborgs Högskola, har han fungerat som
sekreterare i institutets styrelse. Undertecknad
efterträdde honom år 1935 som institutets
föreståndare. Med de begränsade medel, som
stod till förfogande, måste institutet starta i
blygsam skala, men det har efter hand
utvidgats. Till en början inrymdes det i en
förhyrd våning vid Via del Boschetto; den blev
snart för trång och fr. o. m. 1928 hyrdes en
större våning i Palazzo Brancaccio. Fr. o. m.
samma år fick institutet, som dittills
finansierats helt och hållet med privata donationer,
mottaga årliga anslag av lotterimedel, tills det
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
