Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Henry de Montherlant. Ett apropå. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz
som hellre än att utsätta sig för
recensenternas påhitt och missförstånd, ger klart och
utförligt besked om sina verk, deras tillkomst,
anknytningar och syfte. »Le Maitre de
Santiago» är sålunda försedd med en längre
orienterande efterskrift och noter. En
reproduktion av en tavla av EI Greco: »Julian Romero,
kommendör av Santiagoorden, anbefalles Gud
av Riddaren med liljorna», tjänar som
fronti-spis. Den bereder läsaren att anamma verket
i rätt anda; de två figurerna, heter det i en
inledning, »är i högsta grad mänskliga, men
återspeglar samtidigt det gudomliga»; »aldrig
har man på ett mera hjärtinnerligt sätt
förkroppsligat ordet: Fader, i dina händer
befaller jag min ande!» »Le Maitre de Santiago»
är dramat om en människa, som trött på
livet, oförstådd av alla och bragt till det
yttersta av sin egen tvekan och oklarhet, kastar
sig hjälplös, men jublande i Guds famn.
Här är kanske en om än knapp orientering
av nöden för de läsare, som i övrigt ingenting
vet om förf. »Det rinner, läser vi i efterskriften,
genom mitt författarskap en kristen åder och
en profan (eller värre), som jag växelvis eller
nära nog samtidigt ger näring åt . . .» Som
exempel på den senare tendensen nämner han
bl. a. »Les jeunes filles», denna roman i fyra
delar (med olika namn), som på sin tid väckte
skandal och stor förargelse på
fruntimmershåll genom sin s. k. cynism, m. a. o. fräna
uppriktighet. Det motsatta och med åren
alltmera framträdande draget, en mer eller
mindre utövad (eller i varje fall med mun
och hjärta bekänd) sympati för en sträng
livsföring, försakelse och världsfrånvändhet, har
fått sin extremt dramatiska utgestaltning i
detta sista lilla skådespel, vars spanska
ingivelse och allegoriska innebörd han angett
med termen auto sacramental. Med ofelbar
instinkt även för det artistiskt verkningsfulla
söker han sig här tillbaka till detta Spanien,
detta trosfanatismens och de mörka
lidelsernas hemvist, där han alltid känt sig väl
till mods och varit som en av dess egne tack
vare hereditära förbindelser och vissa
gemensamma lynnesdrag.
Uppslaget fick han tolv år tidigare genom
ett par rader hos en historiker: »Några år efter
Amerikas upptäckt fanns det många gamla
spanjorer, som menade att denna upptäckt
var en olycka för Spanien»; inte bara därför
att landet utarmades genom massutflyttning
av människor i den bästa åldern och en
förlust av energi och initiativ, som ingen guld-
tillförsel i retur kunde ersätta, utan framför
allt genom de moraliska återverkningarna, i
första hand på militären och kolonisterna
och småningom på hela nationen. Själv hade
han långt dessförinnan, när han först satte
foten i Barcelona och fick se en staty av
Kolumbus, haft en snarlik tanke: »Den där
statyn gör spanjorerna klokt i att vräka
omkull en revolutionsdag.» Och redan i det
ögonblicket såg han framför sig bilden av den man,
som många år senare skulle bli hjälten i hans
skådespel, en helt imaginär figur, men strängt
tids- och rastrogen: en av dessa
gammalka-stilianska ädlingar, som ännu knappt
medelålders drog sig tillbaka från världen och levde
sitt liv i halvt klosterlik avspärrning, något
vurmiga och överspända, oryggliga i sin tro
och kanske inte utan ett stänk av fariseisk
egenkärlek; och ställde honom mot den
bakgrund, där dessa drag trädde fram med
patetisk relief: Åvila, mörk och ruvande bakom
sin krenelerade ringmur, den ödsliga
högslätten med sierrans kala sluttningar i fjärran;
ett förfallet adelspalats, där allt bär prägel
av naket armod, likgiltighet och frånvaro.
Handlingen? Om teater är sprattel och
gester, förvecklingar och spektakulära
uppträden, ingen »handling» alls. Intrigen, om
man kan tala om en sådan (jag skulle inte ha
använt ordet, om inte Montherlant gjort det
själv), ett mönster av raffinerad förenkling,
utan en detalj till överlopps, en
ovidkommande replik. Vi anar nog ett »drama» och
den undertryckta lidelse, som pyr och glimmar
under de agerandes värdiga uppträdande och
lätt upphetsade, men belevade tonfall, ger
varsel om en sakta stegrad spänning. Ändå
kommer slutscenen med sina vilda
känsloutbrott som en chock. En klimax i sanning!
En »abrupt pjäs», säger förf. Vad han menar
är just detta. Som ett flyg, som hållit en
någorlunda jämn kurs utmed jordytan och
plötsligt gör en tvärbrant stigning ovan molnen.
Att söka redogöra för innehållet i en sådan
pjäs, där varje minsta ord har sin uppgift och
vars levande materia är lika knappt tillmätt
som intensiv, är som att skära bort sista köttet
från ett ben. Sak samma, vad som händer är
följande. En kall januaridag i nådens år 1519
möts några ordensherrar hos Don Alvaro
Dabo, en medelålders änkling. Redan i ett
par tidigare scener har vi mannen klart
tecknad i några repliker av hans dotter Mariana:
»Det enda betydelsefulla för min far, eller
snarare det enda väsentliga, eller snarare det
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
