Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Henry de Montherlant. Ett apropå. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henry de M ont herlant
enda verkliga är vad som försiggår i själen.»
»Ni vet nog att det är honom en glädje att låta
sig utplundras.» »Han rättar sig efter vår
äldsta vapendevis: Dedi et dabo, ’Jag har gett
och skall ge’. Att ge, det är hans torn och hans
tinnar.» »Ni vet hur han fasar för vad som är
honom till gagn.»
Och det är en sådan man hans ordensbröder
tror sig kunna locka att delta i en ny
expedition till Amerika med förespegling om
rikedom och ära! Han lyssnar med förakt och
vägrar naturligtvis, under åberopande av alla
möjliga skäl, som vi redan anar: sin personliga
heder, sina ridderliga förpliktelser, sin avsky
för krig och blodsutgjutelse, sin längtan efter
ensamhet och ett liv i bön och kontemplation,
etc.; skäl, som hans åhörare finner obegripliga,
egoistiska och löjliga. Sammanträdet upplöses
under misstämning. Men en hade sitt särskilda
syfte: ett giftermål är påtänkt mellan hans
son och Mariana; kontrahenterna är mer än
villiga, men den unge mannen behöver pengar
för sin politiska karriär och flickan är utfattig.
Enda sättet är att Don Alvaro far över till
Nya världen på en tid och samlar guld till
hemgiften. Men Don Alvaro är obeveklig, han
vill frälsa sin själ, och dotterns världsliga öde
är honom likgiltigt. En sista utväg återstår: att
vädja till hans undersåtliga lydnad med det
falska påståendet att kungen befaller honom
att resa. En kunglig troman på besök i Åvila
lånar sig som redskap; Mariana är vunnen för
planen. Don Alvaro låter sig duperas, men
fordrar betänketid. Då grips hans dotter,
som lyssnat till samtalet, av skam och ånger,
störtar in och avslöjar bedrägeriet. Hon offrar
sin jordiska lycka och far och dotter finner
varandra i ett ögonblick av extatiskt
from-hetsrus. Vi ser dem knäfalla, svepta i
Santiagoordens vita mantel, med blicken saligt lyftad
mot höjden, under det att allt landet därute
sakta försvinner under den dalande snön. Don
Alvaro utbrister: »Jag har länge vetat det:
det finns inget Spanien längre. Nåväl, låt
Spanien förgås, låt hela världen förgås! Om
vi båda var för sig vinner den eviga saligheten,
är allt räddat och allt fullkomnat.» Och
Mariana: »Allt är räddat och allt är fullkomnat,
ty jag skådar ett Väsen med orörlig blick, som
betraktar mig med en blick, som ingen dödlig
uthärdar.» Två kloster sluter far och dotter(
evigt skilda, bakom sina portar . . .
Det lilla dramat talar för sig; ingen
åskådare behöver veta mer än vad han ser och
hör. Men vi kan också läsa det som en själv-
bekännelse, och då ger det naturligtvis ännu
mer; som en rad passionerade, lätt
genom-skådliga privata förtroenden och
meningsyttringar. Don Alvaro är långtifrån hela
Mon-therlant (vi har också Costals i »Les jeunes
filles», andra roman- och teaterhjältar att
förtiga, vilkas partiella identitet med förf.
är höjd över tvivel), men att han känner sig
i allt väsentligt och i varje fall tillfälligt
solidarisk med honom är uppenbart. Den som
för sexton år sen skrev: »Vilket förnyelsens
bad att vara ensam! Ensamhet! Ensamhet!
hur skall jag kunna trycka dig nog hårt mot
mitt hjärta!», lär inte vederlägga den
kasti-lianske ädlingens ord: »Ni vet inte till vilken
grad jag trår efter tystnad och ensamhet, en
allt naknare nakenhet ...» Den som en
gång stolt bedyrade: »Jag känner mig endast
tillfreds bland hjältar och upphöjda ting i en
ädel värld», är han oigenkännlig, efter tjugo
år, i Don Alvaro, som värjer sig mot
mammons och världens frestelser med en
exalterad förklaring att han »endast tål det
fullkomliga», och vars »förkrossande likgiltighet
för allt, som inte bär det sublimas prägel»,
hans egen dotter gav vittnesbörd om? . . .
Men liksom om han tvekade om att ändå
ha gjort sig helt förstådd, liksom ville han
rista in ännu ett drag, det sista, i den bild han
indirekt gett oss av sig själv, som han nu
uppfattar sig och kanske förespår sin utveckling,
lägger förf. en »anekdot» till sitt verk. På en
kaj i Lissabon fann Filip II en bänk huggen
ut ur ett stort trästycke, som en gång suttit
i fören på ett av conquistadorernas skepp.
Han lät sända den till Escurial, där den också
tjänade som fattigbänk. Men en dag, då han
kände döden nalkas, lät han göra sin egen
kista av detta träblock. »Samma trä, som
kluvit okända hav för att bringa Evangelii
budskap till fjärran land, conquistadorernas
trä, som sedan vart de fattigas, —• Gud, krig
och barmhärtighet, — slutade som den dystra
farkost, slutade som det drömskepp, som
skulle bära världens härskare ut på hans
sista färd. — Det var det hela. Vi kan lägga
igen boken.»
Utan tvivel, och med de känslor en så
gripande historia bör uppväcka. Har vi ändå
skäl att ställa oss tvekande och en aning
skeptiska? . . . Montherlant är en konstnär,
som spelar virtuosmässigt på sitt rika
instruments alla strängar, en mästare i
motsägelsefulla attityder, väl acklimatiserad i en
atmosfär, där »ja och nej virvla omkring insling-
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
