Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Henry de Montherlant. Ett apropå. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz
råde i varandra», ytterst medveten om det
drag i hans natur, som gör att han »med
lätthet svänger från den ena ytterligheten till
den andra eller rättare är samtidigt i båda».
En gång beskriver han sin brokiga och
äventyrliga färd genom livet med några nautiska
bilder: hur han seglar än på ena bogen än på
den andra, än med ett eller två, än med alla
segel uppe — eller låter sig driva; men han
tillägger: »Och i fråga om falsk flagg, varje
upptänklig.» Denne »estet», denne
»amatör» och »dilettant», denne »livsnjutare», — i
ordens etymologiska och mest smickrande
bemärkelser, — som han kallat sig, »tacksam
mot Gud, som skapt honom sådan», — kanske
tjusas han av försakelse och renlevnad,
asketism och världsförakt, ett »naket» liv i
ensamhet, framför allt som element av skönhet i en
vulgär och materialistisk tillvaro? ... Vi vet
i regel föga om andra, än mindre om en
sådan natur. Vi har alla skäl att vara på
vår vakt mot förhastade gissningar och
omdömen.
Och likväl hopar sig »tecknen» numera för
tätt, likväl talar all sannolikhet för att det
här gäller annat än en lek med stämningar och.
ståndpunkter. Montherlant är nu en
femtio-årsman, han har tagit ut mer än lovligt av
livets fröjder — vad är naturligare än att då
avstå från vad man inte längre vill ha eller
orkar? Historien, litteraturen, den dagliga
erfarenheten vimlar av exempel på sådana
själsförändringar. I en av dessa märkliga, föga
kända småtexter, där han talar med lyriskt
patos om sig själv, »L’Assomption du Roi
des Rois», frågar han sig, apropå konung
Chosroes’ ensamma död på Elbrus’
snövidder: »Varför fladdrar jag, yr och förhäxad,
kring det iskalla ljus, som skimrar från dessa
höjder?»
Montherlant hör inte till de troendes skara
och har minst av allt några beröringspunkter
med den italienska grannlåtskristendomen,
men han skrev en gång för längesen och
upprepar nu i sin efterskrift: »Om jag en dag skulle
träffas av Nådens åskslag, skulle jag följa en
linje, som jag är hågad att kalla
kristendomens hjärtlinje, därför att den synes mig löpa,
likt saven i ett träd, i kristendomens själva
hjärta: en tradition, som går från Evangeliet
till Port-Royal över Paulus och Augustinus
(och kanske snuddar vid Calvin).» I
jansenismen, tillägger han, fann han en gemenskap
av enstöringar, stränga människor,
oliktänkande, kort sagt en minoritet: »denna familj
var alltid och skall aldrig upphöra att vara
min.» Kanske ligger det trots allt ingen
motsägelse i att det mest gripande och klassiskt
stilrena katolska trosdrama, som skrivits i
vår tid, har till författare en vantrogen, ja
en hädare, som bland sina argaste fiender kan
räkna just de franska katolikerna. Och kanske
glömde den fromme man, som djupt tagen av
detta skådespel lär ha yttrat: »Skada att det
är han!», evangelistens ord om glädjen i
himmelriket över »syndaren, som bättrar sig».
Montherlant har väl aldrig direkt uttryckt
någon längtan att själv bli »frälst», men vem
kan undgå att märka att han allt oftare
umgås med tanken på något slags förvandling,
en mystisk upplevelse? »Nådens åskslag», det
sugande eldskenet kring perserkonungens
»himmelsfärd» . . . Låt oss helt prosaiskt
konstatera en möjlighet, som åtminstone lovar bli
ett spännande divertissement för hans
litterära beundrare.
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
