Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstens gestaltproblem. Av Ola Zweygbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Zwey g b er g k
skådlig mångfald framträda på själslivets
skilda områden.
Då man orienterar sig i den moderna
estetikens mångfald av läror och teorier för att
finna konstdefinitioner och särskilda
analytiska bestämningar, vilka kunde
underlätta utforskandet av de estetiska
gestalternas egenart och karakteristiska
funktionssammanhang, kan man inte undgå att
fästa avseende vid det formbegrepp som
utvecklats av en grupp företrädesvis tyska
konstteoretiker kring sekelskiftet, vilka
man brukar sammanföra under
benämningen »formalister». Det är fråga om de
konstläror, som i intim kontakt med de
samtida konstnärliga strävandena för det
»rena» måleriet utvecklades av Konrad
Fiedler, Adolf Hildebrand, Hans Cornelius
och andra med dem besläktade
konstteoretiker. Det är en betydelsefull och tidstypisk
riktning som dessa namn representera i den
nyare estetiken, och de ha med all sin
ensidighet och hänsynslöshet vid renodlandet
av den konstnärliga »formen» i hög grad
förtydligat och differentierat den klassiska
estetikens onyanserade bild av konstverkets
organism.
Trots att konstvetenskapen, och speciellt
konsthistorien, sålunda står i rätt stor
tacksamhetsskuld till den deskriptiva
formanalys, som i anslutning till Fiedlers och
Hildebrands ideer utvecklades av Heinrich Wolff
-lin, Alois Riegl etc., betecknar likväl läran
om det s. k. rena seendet och den rena
formen i våra dagar en övervunnen
ståndpunkt, vid vilken man inte kan förankra en
allsidig estetisk »gestaltteori». Det
formbegrepp, som dessa konstteoretiker bildade
sig, har avslöjat sig som en fiktion, det rena
seende vari de trodde sig ha funnit konstens
hemlighet, har visat sig vara en abstraktion
som inte motsvaras av den konkreta
konstupplevelsen. Känslorna, tankarna,
fantasibilderna, hela denna sfär av emotionella
värden och intellektuella betydelser, som
utgör den av de extrema formalisterna så
ivrigt bekämpade innehållsestetikens
forskningsobjekt, låter sig inte utmönstras. Ja,
det visar sig t. o. m. att detta innehåll är
av väsentlig betydelse även för själva
formen, som löper fara att splittras i en
mekanisk anhopning av sensoriska element i den
mån deras emotionella underlag försvagas.
En kritisk bestämning av den estetiska
gestaltupplevelsen kan sålunda inte ernås
på den formalistiska estetikens bas, den
måste sökas på en linje som sammanbinder
både formkategorier och
innehållskategorier. Henrik Cornell har i sin förträffliga
lilla bok »Karakteriseringsproblemet i
konstvetenskapen» visat, hur en sådan »allsidig
interpretationsmetod» småningom
utvecklats i vår tids konstteoretiska forskning, och
han har ådagalagt, att de typläror som
utformats av några moderna konstforskare
verkligen skänka oss en möjlighet att
systematiskt behärska en stor och skiftande
mångfald av estetiska fenomen. Men ehuru
typläror av detta slag säkert ha ett
betydande värde som konsthistorisk
begreppsapparat, synes det klart att det allmänna
estetiska gestaltproblemet ej löses enbart
med dem. Och sålunda kvarstår som ett
centralt problem för vår tids
konstpsykologi uppgiften att förmäla formen och
innehållet i ett begrepp, allmänt nog att
kunna tillämpas på konstens och det
estetiska livets alla företeelser och tillika
tillräckligt individuellt för att träffa den
nödvändiga distinktionen gentemot de
utom-estetiska gestaltfenomenen.
Victor Basch, den berömde franske
estetikern, har i en på äldre dagar skriven essä
tagit avstånd från den extremt
emotiona-listiska konstförklaring på vilken han
byggde sitt stora ungdomsverk »Essai
cri-tique sur 1’Esthétique de Kant». Men
samtidigt som han formulerar denna
deklaration erkänner han att han fortfarande
betraktar känslan som »l’élément essentiel de
1’acte esthétique». Den franske professorns
förklaringar utgöra på visst sätt en typisk
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
