Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstens gestaltproblem. Av Ola Zweygbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstens gestaltproblem
Freienfels tala om »partiella affekter», och
i varje fall kan man hänvisa till den av
gestaltpsykologin så starkt poängterade
»pre-dominans» som helheten — i vårt fall den
kontemplativa inställningen — besitter
gentemot underordnade kvaliteter.
Den estetiska gestalten framstår alltså
för oss som en kontemplativ gestalt. Den
blir därigenom inte blott en gestalt bland
gestalter, utan en utmärkt och ovanlig
gestalt. Den äger något särskilt i sitt väsen,
en kvalitet som synes skänka den — också
rent morfologiskt sett — en viss
överlägsenhet gentemot livets övriga gestaltfenomen
och för vars skull man så tidigt och så
länge uppmärksammat främst den form av
sinnesvärldens organisering i en »enhet i
mångfald», som konstverken representera.
»Die Form ist etwas, was zum Begriff der
Kunst notwendig ist. Diese Form aber wird
in der Kunst etwas ’an sich’, löst sich von
den realen, für alle praktischen
Zusam-menhänge wichtigen ’Trägern’ derselben»,
säger Müller-Freienfels i sitt
konstpsykologiska huvudarbete.
När den tyske psykologen här med ett
metafysiskt klingande uttryck talar om
»formen i sig», åsyftar han en
egendomlighet som också många andra estetiker
uppmärksammat och benämnt med olika namn.
Man har redan på ett tidigt stadium i den
estetiska spekulationen fäst sig vid en
karakteristisk slutenhet och avskildhet hos
konstverket, som gör att det för
medvetandet så att säga vilar i sig självt. Max
Des-soir har präglat det välfunna ordet
»Insel-haftigkeit» för att beteckna detta fenomen.
Det vore kanske inte för djärvt att säga,
att den intresselösa betraktelsen på ett helt
annat sätt än aktionsberedskapen
uppbeva-rar helhetens växlande moment och
skänker dem en samling och avrundning som
inte påträffas i andra emotionellt
engagerande sammanhang. Även
handlingsstrukturerna ha ett fast, ett organiskt samband,
och i ännu högre grad gäller detta om de
logiska bildningarna, men
uppmärksamhetens inriktande på en enskild punkt,
forskningsresultatet, viljans mål,
behovsuppfyllelsen, tillåter icke den överblick, det
försjunkande i gestaltens helhet som
kännetecknar det estetiska livet. Andra
strukturer drivas även vidare, handlingens räckor
mot nya mål, slutsatserna mot nya
problem, men konsten känner icke denna
rastlöshet. Gestalten är vilande i sig själv,
i sin kontemplativa existens.
Gentemot den konstförklaring, vari våra
bemödanden att finna det för de estetiska
gestalterna speciellt utmärkande
utmynnat, kunde man, särskilt från den moderna
konstens och litteraturens synpunkt anföra,
att den i alltför hög grad betonar det
harmoniska i konstupplevelsen. Den är väl
tillrättalagd för den klassiska konsten och
de »apolliniska» själslägena, men den kan
svårligen tillämpas på den moderna och
modernistiska konsten med dess nervösa
splittring eller på de dionysisk-romantiska
extasernas konst. Den moderna konsten
begär av konstens teoretiker framförallt
en teori som äger sin fulla giltighet även för
de estetiska uttrycken av den moderna
människans kaotiska världsbild och
disharmoniska själsläggning.
Enligt vår mening äro invändningar som
dessa, hur berättigade de än i första hand
kunna synas, baserade på en
missuppfattning eller rättare på en förväxling av tvenne
faktorer: de som frambringa konstverket
och de som konstituera dess väsen och art,
och det är vår övertygelse, att en konstlära,
för vilken den estetiska upplevelsen
förverkligas i en känsloburen och
kontemplativ gestalt, kan tillämpas också på de
konstverk, i vilka ett oroligt, disharmoniskt och
splittrat själsläge kommit till uttryck.
För att förstå detta måste man göra klart
för sig, att de känslotillstånd, vilka konsten
bringa till uttryck, förvandlas i och genom
uttrycket. Känslorna i konsten äro inga
trogna avbildningar av känslorna i »livet».
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
