- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjunde årgången. 1948 /
137

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kring en senromantisk brevväxling. Ernst Kjellanders brev till F. F. Carlson. Av Paul Fröberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kring en senromantisk brevväxling

domliga självupptagenheten anspråksfullare
uttrycksformer. Den religiösa intressesfären
får en intim belysning i fragmentens utdrag
ur en brevväxling hösten 1828 och våren 1829
med Sundstedt, Odhelius och Björkegren,
»Minnen af en rationalistisk och
Sweden-borgisk brytningsepoque». Det är lärjungen
till Gustaf Knös, som här meddelar sina
reflexioner över världen, människan och Gud.

För åtskilliga, också utanför de
akademiska cirklarna, stod under 1820-talet
orientalisten och teologen Gustaf Knös med sin
milda optimism som en religiös ledare och
föresyn. Malla Silfverstolpe lämnar ett
vittnesbörd därom i sina memoarer. Det
väsentliga i religionen var för honom en kvietistisk
livsstämning, främmande för alla tragiska
motsatser, en pietistiskt färgad lycksalighetsetik,
en barnslig förtröstan utan »orthodoxernas
ytlighet och phraser». Med sina rötter i den
s. k. Skara-swedenborgianismen innebar denna
livssyn ingenting främmande för de unga
västgötastudenterna, och fulla av kärlek och
vördnad såg de upp till sin fromme landsman.
»Jag har», skriver Ernst Kjellander 1830, två
år efter hans död, »på Guds gröna jord icke
sett mer än en enda ödmjuk menniska, det
var Prof. Knös, men derföre heter det ock,
att ’de infödde skonande logo åt fremlingens
enfald’.»

Det gemensamma lärjungeförhållandet till
Gustaf Knös ger en nyckel till den ofta slående
likheten mellan de kjellanderska vänbreven
och P. U. Kernells reseanteckningar. Men
det är också fråga om direkta inflytelser
från dem. Kjellander talar i ett brev om hur
Kernell med sitt »rena, enfaldiga, alfvarliga
sinne» alltsedan barnaåren för honom stått
omgiven av ett poetiskt skimmer. Atmosfären
är hos båda densamma: den aldrig vilande
självrannsakan, den kontemplativa
innerligheten. Med intensiv monotoni kretsar
tankarna kring den egna karaktärens brister,
»vankelmodet i lynnet», »den andliga
nerf-svagheten». Varje yttre händelse, varje
dagslut och årsskifte lockar fram oroliga frågor
om den inre utvecklingens resultat. »Om två
nya år», skriver Ernst Kjellander vid slutet
av 1832, »hvar är jag? hvad har jag fulländat?
intet? något? allt?» Återseendet av vännerna
i hembygden ställer honom inför samma
självuppgörelse: »Har jag rätt beredt mig
sjelf inombords till det lif jag der ville lefva
såsom ett heligt, ett sabbathligt? Hurudan
har på dessa år jag, hurudana de blifvit?»

Frågeställningarna klingar som ekon från de
kernellska anteckningarna med deras
bläddrande i dagarnas och årens facit, deras vånda
inför försummade tillfällen, deras aggande
krav på ett fortskridande på förbättringens
väg. Liksom Kernell kan Ernst Kjellander
falla in i själasörjarens magistralt ömsinta
tonfall, innerligheten kan få en nyans av
konventikelstämning. »Det är», skriver han
en gång 1830, »innerligt ljuft att på detta sätt
få läsa i mångas hjertan och lynnen och med
sina pund ärligt och broderligt hjelpa dem,
styrka, uppmuntra, upplysa, tillrättavisa.»
Oron och våndan blir krusningar på ytan,
smärtan löses »i tårsaligt skämt». De skarpa
konturerna plånas ut, allt svepes in i en dager
av blid idyll: »Hvad det gjorde godt att se
dem! Mitt väsen blir genast fullt af löje och
tårar, fromt, saligt. Kärlekens,
tacksamhetens — och försakelsens känslor spela om
hvarann.» Ernst Kjellander talar här om
familjen Ehrenborg på Kråk, ett av
väst-götaswedenborgianismens huvudsäten, där
han sommaren 1831 är gäst. Han blir erbjuden
att stanna som informator, och först efter
en inre kamp bryter han upp från »det stilla,
frida, fromma lifvet» i denna krets. »Det lif

137

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free