Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kring en senromantisk brevväxling. Ernst Kjellanders brev till F. F. Carlson. Av Paul Fröberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Fröberg
jag lefde på Kråk», skriver han efter
skilsmässan, »var ej — ett yttre. Det innersta
lifvet med sin salighet och smärta, tvifvel
och tro, solglans och förmörkelser,
framträdde så mägtigt och gripande, som det hos
mig plägar göra — du vet det, du, i hvilken
jag lefvat och lefver detta lif som mest — hur
det ser ut, det stormiga, växlande. Men jag
var from under stormen, trodde, hoppades,
förbidade — och log.» Det finns här något av
det oberoende av »dagens sorl», den hjärtats
frid och stilla andakt, som åt Kernells
reseanteckningar ger deras skimmer av ovärldslig
renhet och oskuld. Men stämningen är mer
komplicerad, intensivare, mångtonigare. Man
är inte långt borta från C. J. L. Almqvists
törnroserier och den estetiska extasen i
Skaldens natt.
Gemensamheten i deras öde —
lungsjukdomen — förklarar Ernst Kjellanders och
Kernells gemensamma upptagenhet av dödens,
förgängelsens, problem. Självmedlidandet
ligger alltid på lur. Men hos Kjellander är pulsen
hetare. För dödssömnens ljuvhet, slumrandets
ro, söker han ord och bilder i Novalis’
Hymnen an die Nacht, »hvilka endast en sådan
Prophet af verldens innersta mysterier kunnat
skrifva». Inför dödens visshet blir också
livstörsten brännande. »Den ene tömmer måttet
fortare än den andre», skriver han i några
strödda anteckningar från våren 1830.
»Methu-salem hade 969 år på sig. Lycklig han! Det
blir på hvart ögonblick en liten portion af
lif •— och smärta. Jag fattig syndare dricker
mycket i hvart drag, efter jag snart skall
ha urdrucket.» Döden, som han fruktar, är
inte främst den kroppsliga upplösningen. Den
är avslappningen i själens strängar, den inre
vanmakt, som han tycker sig märka hos sig
själv. »Fräls mig från ondo!» utropar han
ångestfull i ett brev från sommaren 1830,
»och tag mig hädan, förrän jag fått kasta
mullskofveln på min sista gnista af ungdom
och lif och lust.»
Livstörsten är framförallt en lidelsefull
vilja att mäta sig med och nå det högsta.
»Skulle ej», frågar han med en rörande
blandning av oro och tillförsikt i en anteckning
1829, »denna längtan opp till de höjder, der
mensklighetens ädle lysa, bevittna, att jag
en gång med Guds hjelp skall kunna hinna
opp till dem?» Som ett ledmotiv går samma
längtan genom hans brev. Oupphörligt
återkommer han till drömmen om gemensamma
framtida insatser, om gemensam strävan att
»leista något dugtigt». Det är nu tänkarens,
kulturkritikerns, uppfostrarens kall, som
väntar honom och hans vän, när de »träda fram
mot en förslappad, sjelfsvåldig, otrogen tid».
Helt glömda är dock inte de poetiska
aspirationerna. Närmast är det den platonska
dialogens form, som föresvävar honom, men
han drömmer också om att gjuta dialogerna
samman till »ett konstrikt helt», idédramats
eller romanens, »gifvande dem reellt fäste,
intresse och förklaring». I
depressionsstunderna förnimmer han det som »en oändlig
smärta att känna sig också kallad till något
ädelt och vackert och då, i sin bästa ifver och
lust, blifva vingstäckt, neddragen, förlamad,
att nödgas taga afsked af alla de ljusa löftena,
af det ’hopp, som famntog verlden’.» Man
har, skriver han 1830, »förebrått mig
högfärd; det har gått mig djupt till hjertat. Efter
’högfärd’ kommer af högt fara, får jag väl
i viss mening vara det. ’Mot den ban’, der
solen kör’, vill jag opp.»
Intensiteten, det lidelsefulla, i Ernst
Kjellanders känsloliv gör honom mottaglig för
intryck också från ett helt annat håll än det
fromma cenaklet kring Gustaf Knös.
Den modestämning av brustenhet och inre
disharmoni, som i debutantlyriken omkring
1830 tydligast bär Byrons signatur, hade inte
heller lämnat den kjellanderska vänkretsen
oberörd. F. F. Carlson karakteriseras av
Ernst Kjellander som en »den mest
förbrinnande menniska». Hemsökt av »den mörke»
speglar han sin demoniska oro hos Byron och
Vigny och i Livijns Spader Dame.
Motsatserna brottas inom honom. I stolt kraft- och
ensamhetskänsla avgränsar han sig med en
föraktfull gest från de profana, samtidigt
som han i sitt förhållande till de utvalda
vännerna är »mild, from, saligt rörd i
väl-unnande, försakande kärlek». Sin mest
renodlade representant inom kretsen har
brustenheten i Tönnes Wrangel, Malla Silfverstolpes
systerson. Utåt visar han ironi och skepsis.
Men bakom denna attityd dölj er sig hängivelse,
blyg ömtålighet och sönderfrätande reflexion.
Med lidelsefull iver strävar han efter att bli
innesluten i Ernst Kjellanders och F. F.
Carlsons vänskapsförbund, ständigt dock
rädd att förefalla »besvärlig, tröttande och
påtränglig», att spela rollen av »51te hjulet
under vagnen eller flugan på dess tak», att
vara »de trop». Efter en krisperiod av
religiöst och moraliskt grubbel, som för några
månader för honom över sinnessjukdomens
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
