Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kring en senromantisk brevväxling. Ernst Kjellanders brev till F. F. Carlson. Av Paul Fröberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring en senromantisk brevväxling
gräns, fördjupar han sig i Jean Pauls
Titan-roman, vars Roquairol-gestalt kunde vara
hans eget porträtt. »Quod bonum faustum
felixque sit!» noterar Ernst Kjellander med
en vemodig axelryckning.
Under orosåren 1829—30, tiden för moderns
sjukdom, har stämningar som dessa funnit
en jordmån också hos Ernst Kjellander. Den
romantiska känslan av främlingskap i
tillvaron får, i ett romanutkast, en understruken
bitterhet: »Han talade i vanliga lifvet med
lätthet och interesse, men alltid som en
främmande, en utlänning, som söker att finna sig
i språket och idéerna och med ton, med blick
jemnt frågar, om de tycka, att han kan finna
sig der bra och vara hemma.» Svårmodet —
och man känner igen den tegnérska
Mjeltsju-kans tonfall — blir en ångestpsykos: »Jag ryser,
när jag hör allt närmare och närmare en
halft vansinning Melancholias vingeslag,
hvilken kommer att, likt en gam, hacka min
lefver och suga mitt fordom friska blod.»
Reflexionen fräter förmågan av omedelbar
upplevelse. »Gör jag icke som barnet?» frågar
han i en anteckning 1829, »plockar sönder
eller slår sönder mina dockor sjelf — och
gråter sedan. Ack, det är ändå bättre att ha
dockor, än ha ingenting.» Och något senare:
»Den Gud, som med sitt ris hemsökt och
hemsöker mig, han lade ock öfver mina läppar
den förbannelse, att på dem hvarje känsla,
som vill flöda ut i ord, stelnar till reflexion
eller förflyger i skämt eller pressar sig fram
i stammande och brutet joller.»
Man kan följa världssmärtestämningarnas
reflexer i Ernst Kjellanders litterära smak.
Den första bekantskapen med Byron, i en
svensk översättning av The Corsair, utlöser
en kritisk parentes. Men när han några
månader senare, i oktober 1829, jämför Manfred
och Faust, utfaller jämförelsen ■— trots all
beundran för Goethes verk — till förmån för
den engelska dikten: »Stor, helvetisk,
him-melsbestormande, gigantisk, om ock vekare
toner klinga in i det brusande — skall jag
säga ackordet?» Det är samma egenskaper,
som griper honom i Livijns Spader Dame:
»originell, djerf», »varm, sjudande, blixtande».
I Blomsterknopparna hopar han citat
därifrån; om det suveräna föraktet för vardagens
värderingsnormer, för nyttans »benquarn»;
om självberusningen i lidandet: »Jag trampar
ju sjelf smärtans press för att få vin i mina
läglar och dricka mig deraf rusig.»
Det kommer snart till en uppgörelse med
dessa stämningar, men helt kan han inte göra
sig fri från dem. De finns också i
fortsättningen med som nyanser, som undertoner.
»Vi äro», skriver han 1831 till F. F. Carlson
om Goethes Werther, »alltför mycket i hans
stil, du och jag.» Ännu 1834, året före sin död,
lyssnar han i »den nattliga verlden af
sjelf-reflexion» förfärad till ekot av »Roquairols
hemska ’ich heuchle jetzt’, på gränsen till
fräckhet och moraliskt vansinne». Och när
han samma år läser Mellins byroniserande
roman Johannes Fjellman, finner han i den
»ett så förbannadt slägttycke med en sjelf,
så välbekanta spår, att det är ens egen
generation».
Känslan av kongenialitet med diktare som
Byron och Livijn ligger emellertid
väsentligen på ett annat plan än världssmärtans,
disharmoniens. Det är subjektiviteten, den
patetiska intensiteten, som tjusar honom.
Med fastare konturer än i de samtidiga vittra
övningarna framträder Ernst Kjellander i
Blomsterknopparnas reflexioner under
litteraturläsningen. Diktens qvinta essentia är
känslans och uttryckets eld, »sublima»
karaktärer. Mot Goethes »konst» sätter han Fouqués
»sköna känsla». Kritiken av sentimentaliteten,
det abstrakta och overkliga i de fouquéska
romanernas karaktärsteckning lockar honom
till ett bevekande försvar för en romantisk,
subjektiv romankonst: »Skall då skalden
fjettras vid verkligheten? Hvad blir han då
annat än en Biograf? ––Sannerligen,
mig tröttar Walter Scotts objektivitet.»
T. o. m. »flepigheten» hos Lafontaine, de
rörande familjeromanernas patriark, ser han
i ett försonande ljus, eftersom han hos honom
känner ett hjärta slå. »Hur djupt, djerft,
Shakespeareskt!» antecknar han efter
läsningen av Rosaura eller Ödets hemliga dom.
När brevväxlingen med F. F. Carlson börjar,
har redan en förskjutning i hans inställning
till dikten ägt rum. Han reagerar mot vännens
betagenhet i Byron och Livijn, i Tegnérs
Mjeltsjukan ser han ett poserande
gyckelspel, en »dans på lina». Poesiens väsen är
harmoni. Men de gamla sympatierna för det
patetiska har ett säkert rotfäste. »Ganska
mycket Walter Scotteri — och ganska mycket
Lafontaineri», skriver han 1830 efter
läsningen av V. Hugos Han d’Islande. »Det ena
är imitering, derföre stöter det. Det andra
torde väl icke vara det. Hvar menniska har
sin Lafontainetid, om hon än aldrig läst ett
ord af honom.»
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
