Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kring en senromantisk brevväxling. Ernst Kjellanders brev till F. F. Carlson. Av Paul Fröberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Fröberg
I ett av sina första brev till F. F. Carlson
berättar Ernst Kjellander om sin läsning av
Goethes Kleine Gedichte, »en gammal
bekantskap, innerligt kär igen». »Hos mig»,
fortsätter han, »öppnar han hela sinnet och
begjuter det med sådan lugn klarhet. Ingen
dunkel trånad, ingen förblandning, intet
svindlande rus. Allt är harmonie och lif.» De
romerska elegiernas »rena, klara, kyska»
sinnlighet, det naivt episka i Reineke Fuchs,
den manliga behärskningen i
Wahlverwandt-schaften fyller honom med samma soliga ro.
»Lafontaine-tiden» är förbi. Men kärleken
till harmonien gör honom inte — som så
många av 1820- och 1830-talens romantiker
och epigoner — till dyrkare av en
idyllrealism i biedermeierstil. Walter Scotts »lugna
treflighet», Coopers dragning till »det locala,
nationala», de franzénska versromanernas
vardagston ägnar han ett mycket svalt
intresse. Han saknar »stor stil», »det plastiska,
mystiska, sentimentala — och ironiska, som
den stora poesien måste ega». T. o. m. i
Runebergs poesi ser han endast »en ren och
vacker imitation af Tegnérs bättre sida, då
andra valt den affecterade». »Idyll och
Epi-gramm», skriver han ännu i januari 1834,
»är emedlertid den sanna öfverskriften på
hela hans poesie, så vidt den är hans. Jag
räknar derföre äfven Runeberg bland
skiljemynten, och väntar af honom ingen
restauration.»
Det plastiska och det mystiska är för Ernst
Kjellander den stora poesiens karakteristika.
Men av dessa är inte det förra väsentligast.
Han förblir de högromantiska idealen trogen.
»Hans rent romantiska anda skiner fram så
eget», skriver han 1833 om Tieck. »Det
plastiska felas alldeles, ehuru han Goethiserar.
Det är blott den romantiske Goethe han
upptager och luttrar till något skärare och mer
musikaliskt.» I Arndts ungdomspoesi finner
han »något så magiskt och ’tryllende’, drucket
och rusigt». Mot den nyklassiska antikbildens
borgerliga gemytlighet ställer han upp den
pindariska korlyrikens högspända mystik:
»De, som hos Homerus icke finna annat än
den s. k. naiviteten, hvarmed de mena joller
och täck litenhet, hafva sadlat alltför illa,
för att någonsin komma fram till Pindarus.»
Sommaren 1830 fördjupar sig Ernst
Kjellander i Phosphoros, och här upptäcker han
den pindariska linjen i svensk poesi. I
dittills för honom okända diktare förnimmer
han själsfränder: »Vet du hvem Elgström
var, så säg mig det. Litet lik Stagnelius, men
skärare, frommare.» Atterbom, den
akademiska vardagens förströdde professor och
prudentlige familjefader, står fram i
ynglingaskepnad: »Jag vill nödvändigt ha’n till att
hafva sett annorlunda ut då än nu —
varmare, friskare, fullare, innerligare,
jungfru-ligare. Lik är han sig visst, men denna
mor-gonrodnad och glittrande morgondagg,
denna Ephebosförtjusning, ger enkannerligen här
honom en synnerlig Reiz. -—–– Och nu
vingen tröttad och omstöpningar och
jemk-ningar af det gamla! Hvad skulle
professionen —- och hustrun -—- till?» Den poetiska
kontakten är honom inte nog: »Mer än
någonsin åtrår jag att blifva bekant hos
Atterbom. Menniskan A. har mer och mer skönt
strålat fram i Poeten. Jag ville studera honom
(inte blott hans Bibliothek). Och han sjelf
skulle kanske med nöje se, i min ungdomliga
brand, sin upplifvad, afspeglad.» Fågel Blå
och — än mer -— Lycksalighetens ö hänför
honom: »Hvad djup är i L. Ö., hvad sanning,
och hvad oändlig mångfald, och i stilen
manér-löshet, växling och en välklang, mot hvilken
Stagnelii musikaliskhet syns mig liksom
guitarren emot menniskorösten.–-Du skall
veta, att jag tycker mycket om både guitarren
och Stagnelius, och en tid var, då jag älskade
den ena mest af all musik och den andre af
alla Poeter. Men nu har jag begripit, att å
ena sidan menniskorösten, å den andra
Atterboms språk är fullare, rikare, mångfaldigare,
renare, varmare, genomskinligare.»
Bakom Ernst Kjellanders beundran för
»Ephebos-förtjusningen» i Atterboms
ungdomspoesi skymtar samma
sentimentalromantiska klassicism, som några årtionden
senare hyllas av Viktor Rydberg och Pontus
Wikner. Den har hos honom liksom hos dem
djupt personliga förutsättningar, men den
är också böljeslaget från en tidsströmning.
Där finns element av romantikens kult av
barnet som sinnebilden för ursprungets
renhet, omstrålat av eteriskt morgonskimmer.
Och där finns element av den spiritualistiska
eroslära, för vilken kärlek och vänskap är
ett och själarna »himmlische Gestalten» utan
sinnlighetens begränsning om än med
åtskilliga av dess attribut. Ordet »jungfrulig»
om den tjuguårige Atterbom har
symptomatisk innebörd. Vid ett besök i Skara sommaren
1831 njuter Ernst Kjellander »af gossarnas
anblick —–tårfullt afundsam, att jag
ej eger mer, leende tacksam, att jag dock får
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
