Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kring en senromantisk brevväxling. Ernst Kjellanders brev till F. F. Carlson. Av Paul Fröberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Fröberg
låg mig till mötes dernere ditt bref, som jag
stoppade på fickan och skulle ge mig ro.
Kan tro! Drack lite saft, gick opp på min
kammare, lade i ordning ljus och lack och sax
(efter brådskan med mitt bref). Det var så
roligt att hålla mig i närheten så der och
inte dra opp ridån än (slik en stämning ville
jag kalla brudlig). Satte mig derpå så makligt
och ordentligt, tog fram brefvet, bröt det
–-Gret saliga tårar. — Tack, Fernando,
tack!» Där är andakten inför vänskapen som
»en stilla, helig religion», en »förebådelse af
den himmelska kärleken deroppe», ett
igenkännande av själsfränden från en högre värld:
»Vi ha igenkänt hvarandra på vägen, och
nu gå vi arm i arm, tryckande hvarandras
händer, blickande, hviskande — gå med
längtande steg mot det mål, der vi, icke mera
jagade af en orolig tid, få i full öfversvinnlig
salighet slutas i hvarandras armar.» Och där
är den absoluta hängivelsen, klädd i den
religiösa mystikens heta metaforstil: »måtte
(mitt hjärta) bli rätt rikt och rent och herrligt
och ljuft — för dig! Fromt vill jag smycka det
och kläda det till brud åt dig.»
Omkring årsskiftet 1831—32 inträder en
atmosfärförändring i Ernst Kjellanders
vänskapssvärmeri. Misstänksamt betraktar han
den berusning, som han förut oreserverat gett
sig hän åt. Den är ett brott mot den
mänskliga gemenskapens anda, den gör livet
instängt och armt: »Vi ha befäst ett
oöfverstig-ligt svalg mellan vårt vanliga lif och vårt
inre lif i denna förbindelse. Derföre har det
förra blifvit ett tomt, underligt, ofta pinsamt,
när vi der, i den yttre verlden, mötts. Det
sednare, vårt kärlekslif, har frossat och tärt
på sig sjelft, då vårt Continentalsystem
förklaradt det för blocqueradt och stängdt från
all communication med det yttre och all
näring derifrån.» Han förebrår vännen hans
benägenhet att i sina bröder, människorna,
se oheliga och profana och att i förakt för dem
sätta sitt ljus under en skäppa: »Nemesis blir
den, att skäppan svedes och bränns opp, ifall
icke ljuset slocknar.–-Ljuset är icke
ditt, det är Guds. Låt det lysa för
menniskorna, att de må se dina goda gerningar och
prisa din fader, som är i himmelen. Hans
ära! icke din njutning!» I brev efter brev
varieras samma misstro mot »stundens
hänryckningar», mot »det öfvermodiga, så snart
förslappade, vällustruset». Tönnes Wrangels
sinnessjukdom blir ett mene tekel: »Vi hafva
druckit oss rus och förgift ur samma bägare;
vi hafva farit fram med mera öfverdåd och
kanske med mindre ärlighet.» Vänskapen
förblir innerlig som förr, men den förlorar
allt mer sin hektiska glöd och sin esoteriska
avgränsning. Den inordnas i ett större och
djupare sammanhang och får därifrån ro
och helgd. »Heligare, fastare har den, med
Guds nåd, blifvit», skriver han sommaren
1832. »Vi ha mer och mer lärt oss att icke
den ene hos den andre utan båda gemensamt
hos den Tredje söka lifvets medelpunkt,
fäste och fyllnad.»
När egocentriciteten och isoleringen under
de sista åren av Ernst Kjellanders liv viker
för ödmjukhet och ömsint mänsklig
medkänsla, har förvandlingen till en del sin grund
i en kärleksupplevelse av annan art än den
extatiska vänskapens.
De första breven till F. F. Carlson låter
skymta en drömbildserotik i romantikens
övliga stil, »en dunkel Sehnsucht efter den
der, som jag icke vet, hvar hon finnes».
Drömbilden erhåller namn efter Astolfs
trofasta älskade i Lycksalighetens ö, »den
svan-hvita» med sin »stilla liljeglans» av »vänligt
vemod» och »ödmjuk kärlek».
Jordisk gestalt får Svanhvit under vistelsen
på Kråk sommaren 1831 i den femtonåriga
Maria Ulrica Ehrenborg. De båda unga
fördjupar sig tillsammans i Atterboms
sagodrama och speglar »med älskande beundran»
sig själva i dess gestalter. Medan Ernst
Kjellanders vänskap har en sensuell värme,
som kommer själva ordet vänskap att verka
eufemistiskt, är hans kärlek fri från all
jordisk besmittelse. »Rördt välsignande», skriver
han till F. F. Carlson, »vare min första och
sista känsla i afseende på henne. O, med sitt
skära och sköra lif är hon ej ämnad till
egendom åt jorden och jordens söner. Men såsom
på en helig Englauppenbarelse skall jag blicka
andägtigt på den rena bilden. Om du visste,
hur from, mild och ren jag blef der.»
Efter två år ser han henne igen, nu »en
fullbordad jungfru». Han »böjer sig för hennes
rena och strängt milda sinne, under det att
än en öfversvallande känsla famnar hennes
bild, än en skygg tveksamhet drager sig
derifrån tillbaka». Tveksamheten har en yttre
anledning: han vågar på grund av sin
sjuklighet inte öppna sig helt för henne, binda
hennes öde vid sitt. Men den har också en
inre: försakelsen av jordisk lycka är för
honom som för så många andra romantiker
kännetecknet på den äkta, den högre kärleken.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
