Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Timglaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom. Av Carl Fehrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fehrman
Timglas i Hedvig Eleonora kyrka,
Stockholm. Början av iyoo-talet.
»Och detta timglas då bör mig till lära lända,
att jag i liv är glas, i döden sand och mull.»
S. Triewald, Över ett timglas.
tempus — den oåterkalleliga tiden flyr; det
sista är ett Horatiuscitat. Emellanåt
förekommer också tänkespråk, som mera direkt
för tanken till dödens oundviklighet och
närhet. »Döden besegrar alla», är en sådan
sentens från ett gammalt solur; en annan
lyder Ut umbra sic vita — liksom skuggan
i
förgår vårt liv. Jämförelsen mellan det
flyktiga människolivet och den snabbt
förflyktigade skuggan är urgammal; den finns
redan i Gamla Testamentet. Bilden får en
särskilt påtaglig, inträngande prägel, när
skuggan, som här, sätts i samband med
solvisarens rörliga skugga över urtavlan.
Konsten att mäta tiden med solens och
skuggans hjälp är urgammal. Också
timglaset är en uppfinning av gammalt datum.
Under medeltiden och långt fram genom
århundradena blev timglaset den
vanligaste formen av tidmätare. När man stod
framför timglaset, kunde man nästan
åskådligt se, hur tiden flöt bort, droppe för droppe,
hur den sakta rann bort med sandkornen.
Inför sanduret kunde man erinra sig orden:
»Av jord är du kommen; jord skall du åter
varda», och i själva verket blev timglaset
en bild för, en symbol för förgängelsen. De
timglas, som stod på våra kyrkors
predikstolar, stod där inte bara som tidmätare
utan ursprungligen också som
förgängelsens sinnebilder. I den ram, där timglaset
brukade vara infällt, fanns ibland som
ornament eller emblem en dödskalle — en bild
vars innebörd ingen kunde missförstå.
I bildkonsten har det alltsedan
medeltiden varit sed att framställa Döden som ett
skelett. Ibland placerade man ett timglas
i Dödens lyfta hand; det var en talande
gest, en uppmaning till åskådaren: Betänk
att du är dödlig. — På gravstenarna på
våra kyrkogårdar från äldre tider ser man
inte sällan i ena hörnet en dödskalle, i andra
hörnet ett timglas — det var bilder, som
konkret vädjade till tanken på förgängelsen
och döden.
Den som kanske framför andra skaffade
popularitet åt timglaset som
förgängelsesymbol i bildkonsten var Albrecht Dürer.
Ett känt stick av hans hand heter Riddaren,
döden och djävulen. Riddaren, en Kristi
stridsman, sitter till häst. Från höger
nalkas vid en korsväg Döden — också han till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
