Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Timglaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom. Av Carl Fehrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fehrman
av 1500-talet. Där uppträdde de fyra
människoåldrarna i personifierad gestalt.
Barndomen, ungdomen, mandomen och
ålderdomen slog de fyra kvartslagen i varje
timme. I det ögonblick, då någon av dessa
figurer slog på klockan, trädde Döden,
ben-rangelsmannen, fram. Men Kristus, som
hade sin plats mitt emot Döden, hejdade
denne på halva vägen. Först då timmen
gått, trädde Döden fram till klockan och
slog själv det fulla timslaget. — På flera
håll i Europa har det funnits klockor av
liknande typ, bland annat i Lunds
domkyrka. Det är här inte fråga om det
berömda, restaurerade medeltidsuret, utan
om en klocka från 1600-talet, numera
placerad i kyrkans södra sidoskepp. Över
urtavlan står två figurer, till vänster en
människogestalt, till höger en bild av
Döden. Den mänskliga gestalten slog
kvartslagen, benrangelsmannen de fulla
timmarna.
På så sätt illustrerade man för
människorna i konkreta bilder, i bilder som brände
sig in i medvetandet, Dödens allmakt i
tiden. Var gång timslaget slog, borde
människan tänka på sin dödsstund. Så ljöd
klockornas röst, och samma uppmaning,
möter inte sällan i äldre tiders bönböcker.
»När klockan slår, så tänk, att du en stund
är närmare döden än förr», heter det i en
svensk andaktsbok från 1600-talet, Andreas
Hasselqvists Andelig Hjerteweckare; samma
andaktsbok ger sedan böner för vart och
ett av dagens olika klockslag.
Hela denna sinnesförfattning med dess
intensiva, regelmässiga koncentration på
dödsstunden går ytterst tillbaka till
senmedeltiden, till 13- och 1400-talen, då
pesten härjade Europas länder. Det var
då som Döden fick sin gestalt fastslagen
i bildkonsten: han blev benrangelsmannen
med lien, skördemannen, som drog över
länderna för att bärga sin skörd.
I senmedeltidens liv och långt fram
genom århundradena intog dödsbild och döds-
tanke en så central ställning att vi endast
med svårighet kan göra oss någon
föreställning om det. I döden såg man inte bara
livets slut utan något vida mer och
viktigare. Dödsstunden var den avgörande
stunden i människans liv: då skulle det avgöras
om den timliga döden, den första döden,
skulle följas av den eviga döden, den andra
döden, eller om människan skulle
återuppstå till evig salighet. I dödsögonblicket
kämpade Gud och djävulens skaror om
människosjälen; på andaktsböckernas blad
och på kyrkornas murar målade man för
de frommas och syndarnas ögon denna
hemska stund. Den högsta visdom, som
senmedeltidens kristna kände, var
döds-beredelsens: i varje stund av sitt liv borde
människan vara beredd på att möta döden
— stunden är oviss, men döden viss. Det
skrevs böcker, en hel litteratur, om konsten
att dö, ars moriendi, och dessa
dödsbere-delseböcker hörde till de mest spridda
tryckalstren över huvud under 1400-talet. Långt
fram genom seklen trycktes de i nya
upplagor och bearbetningar; i Sverige är de
särskilt talrika under 1600-talet. Ännu den
första bok, som bär Bellmans namn på
titelbladet, översättningen av David v.
Schweidnitz’ Evangeliska dödstankar, tryckt
1757, har drag av de gamla ars
moriendi-böckerna.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
