Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Timglaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom. Av Carl Fehrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T i m glaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom
kroggrälen och slagsmålen, de
bachanaliska festerna och den bullrande extasen
skulle angå oss mindre. Men nu kommer
döden oförmedlat och oförmodat in — mitt
i den dionysiska yran; man vet inte alltid
rätt om det är som extasens motsats eller
som dess fulländning.
Fredmans sång n:r 21 bär överskriften:
»Under måltiden, varvid han ställer döden
under gästernas ögon.» Det är en av de
dikter, där Bellman på sitt karakteristiska
sätt ställer livsnjutning och död sida vid
sida. Det är hans bacchanaliska variant av
dödsdansmotivet:
Så lunka vi så småningom
från Bacchi buller och tumult,
när Döden ropar: »Granne, kom,
ditt timglas är nu fullt!»
»Ditt timglas är utrunnet», hade det
brukat heta i 1600-talets förgängelsepoesi, och
Bellman har själv, vid andra tillfällen,
använt den formeln. Här har han ändrat den:
Bellman och Fredman är så vana att se
och tänka på fyllda bägare och glas, att de
också i timglaset ser den fyllda skålen.
Bilden blir klarare belyst om man citerar ett
ställe ur Fredmans testamente. Där heter
det om Fredman att han »väl förstod
konsten att göra tiden till intet i ett grönt
timglas med finkel». Här har dryckesglas och
timglas helt identifierats —■ det är ett
stycke av urmakaren Fredmans dionysiska
intighetsfilosofi.
Den urmakare Fredman, som är
förebilden i verklighetens värld till Bellmans
diktfigur, var en skicklig medlem av
Stockholmsurmakarnas skrå, innan det
definitivt gick utför med honom; flera av de ur,
som han har tillverkat, finns för övrigt ännu
kvar. — I epistlarna förekommer klockan
och timglaset särskilt ofta i samband med
Fredman och då inte bara som tidmätare
utan också med symbolisk innebörd. Så i
episteln n:r 24 »Till kära Mor på Bruna
Dörren». Också i den dikten är njutning
och förgängelse sammanflätade:
Drick 14T ditt g Itu, se Döden, på dip väntar,
Slipar HR svdrd, och vid din Irvsktl Mr.
___________________ __ KpiJf A C
Spelkort ur en serie från
1800-t al et s början.
Kungl, biblioteket.
Kära syster!
Mig nu lyster
Att få taga mig en sup;
Sen gå i mitt mörka djup
Uret pickar,
Karön skickar
Slup . . .
I en annan av epistlarna är hela den
första strofen byggd kring bilderna av
urverk, timvisare och timglas. Det är den
dikt, som har överskriften »Fredmans sista
tankar», och vars första strof lyder:
Gubben är gammal, urverket dras.
Visaren visar, timman ilar.
Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas,
Kring buteljen strött sina pilar.
Törstig jag skådar min stjärna och sol.
Vandringsman, hör nu min basfiol.
Mowitz, din tjänare vilar.
Det är en bild av urmakaren Fredman i
hans sista misär. Hans levnadskonst har
bestått i att söka gripa stundens njutning.
Men tiden gör sig själv påmint, i detta
ögonblick är hans sista stund nära: Döden
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
