Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Timglaset, dödskallen och Fredmans livsvisdom. Av Carl Fehrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fehrman
står vid hans sida. Bellman har också här
sett Dödens bild framför sig så som den
traditionellt brukade framställas i bild:
som ett benrangel med timglas, båge och
pilar — också bågen och pilarna hör till
dödens fasta beväpning.
Dödens bild är alltså hos Bellman
identisk med den som vi mötte under tidiga
århundraden. Men det är inte dess mindre
en avsevärd skillnad mellan
1600-talsdik-tarnas värld och Bellmans, en skillnad inte
bara i stämning, belysning och
dekorationer. För Lucidor och hans samtid fick
dödsskräcken sin färg av helvetsskräcken:
döden och djävulen stod sida vid sida.
Fredmansvärlden är hednisk: också dess
dödsmytologi är hednisk. Det är inte djävulen
och hans anhang som i den sista mörka
stunden störtar sig över Bacchi förfallna
hjältar. Den som väntar dem är en antikt
draperad figur, Karön, färjkarlen på dödens
älv. Hans färja är sällan riktigt långt borta
i de stora Fredmansdikterna.
Det är sannolikt, att Bellmans egen
förgängelsekänsla hade en av sina rötter i
hans religiösa uppfostran: inte för inte hade
han debuterat som översättare av
evangeliska dödstankar. Men den religiösa
motiveringen har fallit bort: endast vanan att
leva med döden för ögonen har stått kvar.
De evangeliska dödstankarna har blivit
till bacchanaliska dödstankar. Om den
kristna dödsberedelsen vet
Bellmansfigu-rerna ingenting. Konsten att dö, ars
mo-riendi, har de inte studerat; snarare då
ars amandi, konsten att älska, konsten att
njuta livet. Genom njutningen har de lärt
känna förgängelsens makt. Det är djupt
symboliskt att dryckesglaset och timglaset
i Fredmansvärlden står sida vid sida.
En vision av själva dödsögonblicket,
avskedsögonblicket ger Bellman i den
storslaget teatraliska episteln nr 79. Fredman
håller sin monolog, medan Karön nalkas
på färjan. Fredman står ensam i natten,
själv hemfallen åt förgängelsen, liksom allt
under månens skiva. Inte heller i denna
dödsdikt saknas bilderna av timglas och
livsminut:
Månan sin rundel slutar,
Stjärnorna sorgligt skina,
Till sin förvandling lutar
Snart min livsminut;
Snart nu mitt timglas utrinner,
Charon ror allt vad han hinner . . .
Men döden kan hos Bellman också
framställas i en mildare dager, i en mera
romantisk belysning. Det sker i några av hans
kyrkogårdsdikter. Framför allt kan man
tänka på episteln nr 81:
Märk hur vår skugga, märk Mowitz, Mon Frère!
Inom ett mörker sig slutar,
Hur guld och purpur i skoveln, den där,
Byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
Och tre gånger sedan dödgrävaren själv,
Mer du din druva ej kryster.
Derföre Mowitz kom hjälp mig och välv
Gravsten över vår syster!
Ack längtansvärda och bortskymda skjul
Under de susande grenar,
Där tid och döden en skönhet och ful
Till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig!
Lyckan eljest uti flykten så vig,
Aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig?
Bryter fromt sina pilar.
Det är inte en makaber dikt om dödens
fasa och förskräcklighet. Det är i stället en
kyrkogårdselegi, av liknande slag som
sjut-tonhundratalsdiktarna, efter Grays »Elegy»,
älskade att skriva. Det är en dikt om
gravens frid bortom lyckans kast, bortom
fiendskap och avund, bortom all jordisk
rangordning. Men den elegiska
kyrkogårdsstämningen förblir inte obruten: i sista
strofen kommer stämningsbrottet; dikten
slutar som en bacchanalisk burlesk.
Om tiden och döden talar Bellman i den
nyss citerade strofen. Tidens och dödens
bild, timglaset och dödskallen, mötte rent
konkret ögat på gravstenarnas skulptur.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
