Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - James Joyce. Av Miklòs Szentkuthy. Övers. av Calman de Pándy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
James J o y c e
där Döden och Skökan i bjärta kostymer
strider med varandra, Den Onda Påven
och Den Goda Ängeln, Kristus och Pelle
Jöns — hela detta galleri ur Envar är den
urkatolske Joyces sorgsna, knallblåa värld
som intet har med den freudianska
psykologien att skaffa. Hjälten, den i sin egen
banalitet uppgående Bloom skulle
egentligen klä mycket bättre i ett mysteriespel
än i ett klassiskt epos.
Men Ulysses har en annan stor engelsk
släkting, de nonsensfyllda sagoböcker som
nått sin högsta blomstring i Alice in
Won-derland och som fått sin omedelbara
fortsättning i Walt Disneys fantastiska
techni-colorfilmer, där de döendes feberdrömmar
och enfaldiga barnsligheter ingått en
egendomligt engelsk legering med
regnbågs-grann poesi och skrattretande karikatyr.
Ulysses är nämligen bräddad med poesi
av det slag som vi finner i
Midsommarnattsdrömmen: ibland är det bara infernaliska
banaliteter som skall framställas, en
vidrigt regnbågsgrann affisch, ett lila
strumpeband från kortvaruaffären, en idiotisk titel
för en gottköpsroman, och plötsligt händer
underverket ■— ord och bilder flätas i
varandra på ett sätt som återuppväcker den
högromantiska lyrikens äkta sagoregnbågar,
purpurfärgade blomsterstilleben och
balladrefränger! Även här seglar isgondoler
med böjda svanhalsar och
regnbågssol-fjädrar flyter över himlavalvet: gondolen
symboliserar i herr Blooms med banaliteter
späckade huvud uppenbart en av
turistpropagandans mest anfrätta klicheer —
och ändå blir det som avsetts som skändlig
ironi till något liknande det som Coleridge
en gång diktat i Khubla Khan.
En av de djupaste drivfjädrarna hos
Joyce vid författandet av denna bok och
särskilt av denna deliriska vision var en
djupt rationalistisk, i skolastisk filosofi
uppfostrad hjärnas gruvliga besvikelse över
världens irrationella kaos: den ohämmade
hämndlystnaden hos en vansinnigt des-
illusionerad, en förtvivlad anklagelse och
ett avslöjande inför världen.
Men lika mycket som boken är en lyrisk
skapelse av infernalisk Illusions Perdues’
typ, lika mycket är den uppfylld av
gränslös konstnärlig trosvisshet: vid
beskrivningen av synen ser vi inte blott att världen
intet annat är än paranoisk banalitet och
vindögd självmotsägelse, men även att de
mest schablonmässiga ögonblicken i det
mest schablonmässiga liv är uppfyllda av
hallucinationer, överjordiska färger,
metafysisk kasperteater och sfärernas musik.
Och när han leder oss igenom denna dubbla
orgie av dynga och fata morgana kan vi
inte heller undgå att märka att denna
färganhopning (nästan färgkataklysm) inte hör
ihop med den konfektionssålda dadaismen
eller surrealismen som oerfarna litteratörer
försöker para ihop den med ■— lika litet
som den medeltida traditionen hade med
Freud att göra.
Joyce är framförallt en realist och just
här, vid analysen av drömsynen är det
lämpligt att påpeka detta. Joyce har starka
medicinska intressen, ett av motiven i hans
realism är ett grymt vetenskapligt intresse
för blodet, mögelkulturerna,
själsperversionerna och kroppens vidriga, men i alla
fall till Dame Natures utstyrsel hörande
sekretioner. Som ung tänkte han ju bli
läkare och musiker (vilket i övrigt är ett
mycket väsentligt symboliskt
sammanhang som löser tusen frågor); hans realism
återgår till sextonhundratalets engelska
skalder — de hade samma för Joyce så
typiska blandning av intellektuell djärvhet
och realistisk exakthet (nästan
matematisk logik och utkantsfernissa på kinderna
av en billig komediant. . .) som
fullständigt saknas i de flesta av
adertonhundratalets programmatiskt naturalistiska
riktningar.
En annan komponent i Joyces realism
är hans outrotliga religiositet — de irländska
jesuiter som uppfostrat honom kan känna
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
