Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - James Joyce. Av Miklòs Szentkuthy. Övers. av Calman de Pándy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Miklos S z ent k u thy
sig lugna: om deras Young Man befinner
sig i en homosexuell kokainhåla bland Paris
råttor eller i sällskap med tempelskändare
uträttar sina behov mitt på altaret, om han
så strör omkring sig med de mest hädiska
hädelser som tänkas kan så står han ändå
alltid outrotligt förankrad i sin katolicism.
Och därför är Joyces liksom besatta realism
realismen hos en biktande, parad med den
medeltida andens måttlösa materiehat —
i hans ögon är ju materian blott två ting:
synd och död.
Endast en överkänslig, aristokratiskt
isolerad ande som outsägligt lider av världens
gemenhet och smuts, som förtvivlat över
världens fulhet, kan med sådan vettlös
ilska rota i morasens vidrighet: liksom man
när man rotar i hans erotiska svinmat alltid
känner på sig att Joyce är en av de mest
kyska, slyngelaktiga narcisstyper som
någonsin funnits. Man får omisskännligt
intrycket att denna författare som i sällskap
med kloaksluskar begår svarta mässor är
en av världens mest kräsna gentlemän, en
förnäm och ensam mimosa som hör hemma
i muromslutna parker kring engelska slott.
Denna engelska realism som dissekerar
själar eller snarare ger till jätteformat
förstorade medvetandesfotografier återfinner
vi även hos Virginia Woolf och Dorothy
Richardson. Den har nyktra, praktiska,
nästan affärsmässigt beräknande
utgångspunkter: den engelska empirismen som
struntar i all teoretisk mystifikation.
Virginia Woolf började registrera
vardagsmänniskans otaliga affekter så som de under
förloppet av ett dygn fördelas och
sammanlänkas i människans vimsiga huvud: som
en gammal bokhållare ordnar checker på
sitt skrivbord, eller en godsägare på landet
håller reda på harar och fåglar i sin park.
Denna psykologiska realism har alltså en
praktiskt »inskränkt» och en skoj frisk,
ku-riosasamlartokigt käpphästbetonad sida,
den ena mer engelsk än den andra.
Utan tvivel är Joyce en neurastenisk na-
tur. Utan hänsyn till detta vore det
omöjligt att förstå vare sig hans realism eller hans
fantasibackanaler som är samma andas
barn. Vissa »nervklena» människor har
egenheten att livets olika intryck blir för
kraftiga och självständiga för dem:
intrycken har inte den för sammansmältningen
oumbärliga smidigheten och lösbarheten
utan framstår grällt isolerade och med
fruktansvärd styrka. Och vad blir följden?
De enstaka bilderna inpräntas på ett
skärande skarpt och realistiskt sätt, medan
hela bildserien fullständigt faller sönder.
Resultatet blir överdrifter och en vildvuxen
brist på proportioner, alldeles frånsett att
dessa bilder utvecklas till trauma och lever
i neurastenikerns själ som feberyrans bilder
i sjuklingens hjärna. Vem kan avgöra om
feberdrömmen som genre bör
karakteriseras som ett utslag av extrem realism eller
extrem fantasifullhet? När ordet »och» i
ett sådant delirium växer till en
självständig person eller den som vrider sig i sängen
blir kvar i alla de olika lägena han intar, som
en serie sophoklesfigurer, undrar man om
det är naturalism eller något slags
surrealismens triumf.
Denna precision i visionen är ett dödens
förebud, den Joyceska extrema realismen
har ett omisskännligt dödstycke och luktar
lik — hälsan är aldrig så där förtvivlat
exakt, det är bara döden som arbetar med
ultramikroskop, livet brukar nöja sig med
mycket grövre konturer.
Denna dödsdömda och förtappade,
de-kadenta verklighetstrohet framstår
kraftigast i hela sin hopplöshet och sjuklighet,
om vi exempelvis jämför den med sådana
gamla realister som Van Dyck, Holbein
eller de nederländska blomstermålarna —
som heller inte drar sig för alltför skarp
detalj återgivning. Och ändå är det ena
levande, det andra degenererat, detta sagt
utan att vilja ge någon värdesättning,
endast en saklig analys av Joyces själsliv.
Holbein är den glade hantverkaren, den
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
