Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - James Joyce. Av Miklòs Szentkuthy. Övers. av Calman de Pándy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
James J o y c e
teatraliskt kokette akrobaten, människan
som vänder sig mot yttervärlden och
förstår att forma den med fräck och säker
hand: Joyce däremot den fege, kuvade,
tafatte drömmaren som bara kan stirra men
inte handla — intrycken tränger hos honom
alltför djupt och förvandlas till trauma —
en bortkastad spårvagnsbiljett, rundningen
av ett kvinnoknä och några vigvattenspår
i pannvecket omges av skuldmedvetenhet,
dödsångest, dold onani, sinnenas
oharmoniska överkänslighet och en nihilistisk
kaoskänsla.
Men en realism som föds ur en sådan
själslig bakgrund har endast en möjlighet
att göra sig konstnärligt acceptabel: genom
att hopa bild på bild med barock
oändlighet och monumentalitet. Joyce samlar på
hög, liksom St. Thomas hopade definitioner
i det oändliga eller gotiska katedraler
frossade i stenlågor och helgon med skruvad
hållning, och Joyce är släkt med
medeltidens figurala och logiska »Wonderland»
ej blott när det gäller en djungelartad
över-frodighet utan, vilket är mycket mer
uppseendeväckande, även i sin geometriskt
exakta konstruktionskonst som så
mästerligt hanterar oändliga proportioner.
Naturligtvis är även denna strävan efter kolossala
konstruktioner ett nervöst symptom hos
honom. Som bekant förvärvar den sjuka
själen i sin överkänslighet, som varje
ögonblick hotar att kvävas av de enskilda
intryckens infantila kaos, i självförsvar ett
sinne för stora sammanhang och
konstruktioner, som dock intet har att göra med
exempelvis Tolstojs konstruktionskonst.
Samtidigt är det onekligen en härlig
upplevelse att hos Joyce bevittna den hemska
anarkistiska destruktion som i vånda
strävar att bli till kolossalkomposition —
liksom St. Thomas Summa eller katedralen i
Amiens — ett slags Summa Atheologiæ
eller en nihilismens domkyrka.
Det kan inte heller skada att dra
skiljestrecket mellan Joyce och sekelslutets ge-
nomsnittsnaturalister. Han är ett sant barn
av Shakespeares och Websters tidsålder,
han har en besatthet som saknas i
jugendtidens naturalism. Den sistnämnda är född
ur småborgerliga småteorier, inte ur fallna
gudars hädiska agoni och därför kan endast
den som fördjupat sig i stilvärlden hos
Shakespeares sena dramer rätt förstå Joyce.
Det verkar egendomligt men bevisas av
fakta i hans konst, att Joyces blödande
brist på tro på något sätt gör hans
verklig-hetsförföljelse mera elementär och
universell. Som bakgrund tycks Nihil vara ett
bättre »kontrastmaterial» (som läkarna
uttrycker det) för att framhäva verkligheten,
än alla möjliga partikularteorier om
samhälle, natur och dylikt.
Denna realism har ännu ett
iögonenfallande och karakteristiskt engelskt drag:
trots dödsdanskaraktären har Joyces verk
humor —- somliga kapitel är skrivna i en
utpräglad Dickensstil, exempelvis den, där
Bloom och Dedalus äter frukost i ett litet
kuskkafé efter nattens stora utsvävning.
Trots att Joyce är besatt av detta av
reklambanaliteter, lumphandlare och
sirapssöt känslosamhet sammansatta Dublin,
är hans intressesfär dock universell: han
är intresserad av hela världen, av hela
människan i alla tider, inte bara av en
viss klass eller period. Han skiljer sig från
sekelskiftets naturalister även däri att hans
verk är fyllt med formlekar, vartenda
kapitel arbetar med en ny kompositionsidé, där
finns både drama och i ett andetag
nedskrivna inre monologer, viktorianskt
känsliga stilparodier och en jättekatekes — på
detta sätt gör sig verkets realitetsinnehåll
mycket bättre gällande än om han gjutit
det i en jämn romanform. Det är
obestridligt att denna kräftanfrätta realitetsmassa
endast genom en sådan formens lekfullhet
och den om musiksatser påminnande
variationsförmågan kunde räddas över till
konsten. Och ändå hade det för en medelmåttig
författare legat så nära till hands att skriva
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
