Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - James Joyce. Av Miklòs Szentkuthy. Övers. av Calman de Pándy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mikids Szentkii thy
kande är och att Descartes stora raison inte
är någonting annat än ett svagsint,
degenererat djurs apoplektiska
tungryckningar.
Joyce är till sist en praktiskt lagd och
mycket nykter engelsman. Han har helt
enkelt konstaterat att vardagsmänniskans
hjärna i vardagslivet är fullproppad med
meningsfragment och halvord. Han hade
ingen tanke på att skapa surrealistvitsar
eller teorier (de tvenne är ju ett), han bara
begagnade sig av en banal iakttagelse i sin
kampskrift mot Banaliteten.
Detta språk har förutom att det
symboliserar döden och upplösningen, samtidigt
mycket av den narcissistiskt utsvävande
människans språknjutning, den innehåller
avgjort något av Joyces ohämmade (men
intellektuellt timida) erotik, av
ljudperver-teringar och ordfrosseri. Det är
häpnadsväckande hur orden under denna process
upplösas och förbytas tills de, som ovan
påpekats, bli helt opersonliga och
förvandlas till Abstrakt Ornamentik, för att ett
ögonblick senare efter en ny oväntad per-
mutation bestorma oss med de mest
förbryllande bilder.
Joyce vet lika väl som vi själva att gamla
tiders naturvetenskap ansåg att allting i
världen rörde sig mot ett visst »mål». Men
vid det här laget har många förlorat sinnet
för detta åskådningssätt och Joyces
ord-grodd vill i all sin primitivitet och
oändlighet ofta inte uttrycka någonting annat
än tillvarons groende mållöshet, dess
oordnade vegeterande i intet. Det är
sekelslutets brist på perspektiv som gäspar i dessa
om bacillkedjor påminnande mållösa
ordodlingar.
Vad bör last but not least nämnas när
vi på detta sätt sönderdelar Joyces språk
i dess komponenter? Det som anfördes i
början på dessa funderingar, nämligen att
vi ofta eller ständigt får gå med Alice i
Underlandet, vissla gunghästmarschen och
rabbla upp dårrim, ty Joyces språk är
dock i sin innersta rot och sista blomning
ingenting annat än en gigantisk, trolsk
ordlek.
övers, av Calman de Pandy.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
