Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kring atombomben. Av Ernst Sedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Sedström
eftersom inga som helst kemiska medel
kunde skilja de båda slagen av atomer åt.
De är båda uranatomer och alltså kemiskt
identiska, isotoper, som man säger, av
samma grundämne. Man var hänvisad till
vissa, rent fysikaliska separeringsmetoder.
Men eftersom atomvikterna ligger varandra
så nära, som de här gör, var också dessa
metoder ytterligt svåra att tillämpa. Man
försökte i själva verket ett mycket stort
antal separeringsmetoder, bland vilka må
nämnas:
1. diffusion (av uranhexafluorid) genom
porösa väggar;
2. termisk diffusion;
3. fraktionerad destillation;
4. centrifugering;
5. separering i magnetiska fält.
Man förstår lätt, att utbytet av processer
av denna art måste bli mycket obetydligt.
Om det likväl har lyckats att skapa materia
av U 235, tillräcklig för en atombomb, får
det väl tillskrivas den omständigheten, att
man dels använde flera olika metoder i
förening med varandra, dels underkastade
en viss materiemängd upprepade processer
av samma slag. För att få en atombomb,
som fungerar, måste man nämligen ha en
materiemängd av en viss, minsta storlek.
Eljest fungerar den överhuvud taget inte
alls.
De oerhörda svårigheter, som var
förbundna med renframställningen av U 235,
bragte en plan till mognad, som i djärvhet
söker sin like. Det låter fullkomligt
otroligt: man satte igång med att framställa ett
grundämne, som inte finns -på denna jord.
Med utgångspunkt från U 238 (alltså från
den rikligast förekommande uranisotopen)
framställde man ett grundämne, som fick
namnet plutonium. Eftersom detta är ett
helt nytt grundämne, är det alltså möjligt
att på kemisk väg renframställa det.
Tekniskt gick man så tillväga, att man byggde
väldiga milor, innehållande tusentals
kilogram uran. I dessa milor alstrades små-
ningom under neutronbombardemang
plutonium. Denna process åtföljdes av en
oerhörd värmeutveckling, för vars dämpande
stora, rinnande vattenmassor användes.
För reglering av neutronbombardemanget
och uranets omvandlingshastighet måste
skivor av kol och kadium skjutas in i milan
och ut ur densamma. Alla manövrer måste
ske på respektfullt avstånd med
fjärrver-kande regleringsmekanismer och i skydd
av betryggande säkerhetsanordningar på
grund av den livsfarliga, radioaktiva
strålning, som åtföljde omvandlingsprocessen
uran —• plutonium. Arbetare och
vetenskapsmän måste allt emellanåt undergå
läkarundersökning för att komma
eventuella skador på spåren. Lägger man därtill,
att hela städer med flera tiotusental
invånare måste byggas för att förse dessa
jätteanläggningar med arbetskraft, så kan man
kanske ana något av deras gigantiska mått
och de svårigheter av oändligt många olika
slag, som det gällde att övervinna för att
nå det i fjärran vinkande målet: ett vapen
som skulle bringa världskriget till ett
efterlängtat slut. Tilläggas kan också, att
endast några få invigda visste, vad saken
egentligen gällde, och att anläggningarnas
verkliga natur doldes av absolut
intetsägande namn, såsom t. ex. Hanford
Engi-neer Works.
Kom så omsider den dag, då det
ultra-explosiva ämnet skulle prövas. För att
explosionen skulle äga rum, måste
bomben ha en viss, minsta storlek. Understiger
massan denna gräns, inträffar överhuvud
taget ingenting. Man kan alltså inte, som
önskvärt varit, pröva sig fram i liten skala.
Är däremot massan tillräckligt stor, är
explosionen ögonblicklig. I en ökenartad
trakt vid Alamogordo i New Mexico fälldes
så den 16 juli 1945 i all hemlighet en
försöksbomb. Att det var ett intill
bristningsgränsen spännande ögonblick för de vid
försöket närvarande, kan man utan vidare
förstå. Säkerligen närde en och annan av
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
