Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny Dante-litteratur. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny Dante-litteratur
Av Sven Stolpe
ENEDETTO CROCE har gjort en
kanske ödesdiger insats i Danteforskningen
genom att hävda, att en vanlig —• speciellt
icke-katolsk — läsare aldrig kan rätt uppfatta
»Divina Comedia» utan får nöja sig med att
här och var uppfatta en konstnärlig episod,
isolerad från dess sammanhang. Giovanni
Pap ini gick i sin Dantebok än längre: skalden
var otillgänglig för alla icke-florentinare . . .
Den moderna Dante-litteraturen har dragit
ett streck över alla sådana spekulationer
genom att resolut ställa skalden och hans
verk i ett nytt ljus. Croces gränsdragning
mellan poesien och tankesystemet hos Dante
är katastrofal: Dantes politiska geni och hans
intellektuella självständighet är nämligen
två oskiljaktiga element. Efter Bruno Nar dis
»Dante e la Cultura medievale» (1942), vilken
vunnit själve Gilsons aktning, förefaller det
tydligt, att Dante icke kompilatoriskt samlat
sitt vetande på skolastikens allmänningar
utan tvärtom på viktiga punkter själv tagit
ställning mot Thomas, stödd på Averroes.
Modern stilforskning har steg för steg trängt
Dantes hemlighet närmare: Zontas »La Lirica
di Dante» (1921) och Continis »Dante
Alighi-eri: Rime» (1939) markerar här viktiga
insatser. Hugo Friedrich (»Die
Rechtsmeta-physik der Göttlichen Komödie -— Francesca
da Rimini», 1942) och Ernst Robert Curtius
(»Zur Danteforschung», 1942) har anlagt nya
aspekter på Dantes diktning. Den förres
viktiga uppslag — som endast delvis förödes
av en till synes huvudlös tes om
motsättningen mellan »vandraren» Dante och
»diktaren» Dante -—- har förts vidare av den
schweiziske romanisten Theophil Spoerri, i
hans verk »Einführung in die Göttliche
Komödie» (1946), där det evigt giltiga i Dantes
grundkonception får en eggande ny accent
genom en konfrontering med vår egen tids
problematik och filosofiska spekulation. Ett
sista, viktigt — icke vetenskapligt originellt
men ytterligt välskrivet och stimulerande —
verk är den nyligen avlidne franske
akademiledamoten Louis Gillets bok »Dante» (1941),
där en bländande utrustad konsthistoriker,
som dessutom råkade vara Claudels och
Joyce’s intime vän och en stor
Shakespeare-kännare, från sina utgångspunkter tränger
närmare människan och artisten Dante än
någon annan mig bekant Dantekritiker.
Ur denna litteratur skall i det följande
några uppslag hämtas.
Hugo Friedrich protesterar energiskt mot
den croceska uppdelningen i »struktur» och
»poesi». Man kan icke möta diktaren Dante
utan att möta filosofen — hans poesi förlorar
sin innersta accent, om den isoleras från hans
åskådning. Tydligast framträder detta i
Francescaepisoden, vilken av generationer
Dantebeundrare med förkärlek lästs som
fristående poem.
Sången är byggd med ett häpnadsväckande
mästerskap. Man brukar beundra teckningen
av fågelsvärmens rörelser i stormen:
di qua, di là, di giü, di su gli mena . . .;
man pekar på de tre, nästan liturgiskt
högtidliga avsnitt, som alla börjar med ordet kärlek;
man beundrar motsättningen mellan
väl-lustingarnas makabra kringvirvlande i
stormen och det unga kärleksparets duvolika
glidande ned till skalden, som kallar på dem;
man läser med ständigt stigande häpnad
skildringen av Lancelotläsningen, som bragte
de två på fall, med dess slutrad:
Quel giorno piil non vi leggemmo avante;
man anar kärleksdiktaren Dantes oändliga
medlidande i den patetiska slutraden:
e eaddi, eome corpo morte cade. . .
Det väsentliga i denna sång kan
emellertid icke uppfattas, om man endast läser den
som en skildring av ett tragiskt kärlekspar,
i släkt med Romeo och Julia, offer för en
oförstående omvärld. Francesca och Paolo
virvlar evigt omkring i helvetesstormen,
därför att de med sin kärlek kränkt det heligaste
av allt —■ Guds ordning. Kärleksparet måste
oblidkeligen ha ådragit sig en metafysisk
skuld, som måste sonas. Francesca går under
»på oförenligheten mellan en
människotillvaro, som nöjer sig med det rent
inomvärldsliga, och den inramande metafysiska ord-
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
