Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ny Dante-litteratur. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny Dante-litteratur
mänskligt åtkomligare, än man vågat tro —
han har gigantiskt format och trotsar gängse
lagar, men grundschemat i hans upplevelser
är ingalunde onormalt.
En stilanalys ger samma resultat. Dante
bör uppfattas direktare och mindre
misstänksamt, än vi är vana att göra. Man skall
se, vad han ställer fram i sina liknelser. När
han möter sodomiterna, blickar de på
honom som en gammal skräddare, vilken
granskar sitt nålsöga:
e si ver noi aguzzavan la ciglia
com’ le vecchio sartor fa nella cruna . . .
Gillet, som är konstkritiker, jämför raderna
med en Rembrandtetsning. Ett av de
oförglömligaste exemplen på denna Dantes
fruktansvärda realism är hans möte med
självmördarna, som har sin förbannelses bostad i
vissa träd, vilkas grenar han på Virgilius’
förslag bryter — genast tränger de armas
klagan fram. Dante fångar den ohyggliga
situationen i tre fruktansvärda rader:
Come d’un stizzo verde ch’arso sia
dall’ un de’ capi, che dall’ altro geme
e cigola per vento che va via . . .
I tjugofemte sången av »Inferno» finns en
fasansfull skildring av hur en fördömd
över-falles av ett sexfota skräckdjur, som
omslingrar honom och till sist helt förenas med
honom. Denna hemska förening av människa
och orm inspirerar Dante till en bild av
utomordentligaste pregnans: han jämför
metamorfosen med ett papper, som brinner, och
där en brun färg smyger sig före förkolnandet:
come procede innanzi dall’ ardore,
per lo papiro suso un color bruno,
che non è nero ancora, e il bianco möre . . .
Dante är visionär och realist. När eldregnet
sänker sig ned över havet av sand i fjortonde
sången av »Inferno», målar han i en rad ett
alplandskap av klassisk höghet och skönhet:
come di neve in alpe senza vento . . .
Hans bilder är komprimerade med en i
europeisk poesi tidigare och senare okänd
energi, han satsar på sitt poetiska språk
samma våldsamma energier som på sin politiska
och sin erotiska kamp och på sin livslånga
strävan efter renhet och objektivitet. För att
förstå Dante rätt måste man få med allt
detta. Louis Gillet har med sin levande bok
lärt oss känna den lidelsefulle florentinarens
personlighet, hans kärlek, hans hat, hans
högmod, hans intensitet i varje livsyttring
och därur härlett storheten i hans dikt.
Det är obestridligen riktigt. Ändå är det
bara halva sanningen. Friedrich visade, hur
Paolo och Francesca-episodens grandiosa
karaktär beror icke bara på den häftiga
inlevelsen i den erotiska passionens tragik utan
också på det metafysiska perspektivet. Att
detta perspektiv icke är dött och tidsbetingat
utan dels motsvarar mänsklighetens eviga
problematik, dels har sin direkta
motsvarighet i vår egen tids tankestrider, uppvisar
Theophil Spoerri i sin inledning till »Divina
Comedia».
Spoerri är stilanalytiker men uppträder i
sin Dantebok väsentligen som idéhistoriker.
Han lägger stor vikt vid Vergilius’ avskedstal
i tjugosjunde sången av »Purgatorio», vars
avslutning jag citerar i Vosslers översättning:
Erwarte Lehre nicht noch Wink von mir,
denn frei, gesund lind aufreeht ist dein Wille
lind Irrtum war es, jetzt ihn noch zu zügeln.
Du sei dein eigner Kaiser und dein Pabst!
Med skäl anmärker Spoerri, att dessa ord
är de djärvaste, en medeltidsmänniska över
huvud kunde uttala. Orden innebär
övergången från ett institutionellt
auktoritetsbegrepp till en mänsklig autonomi, baserad
direkt på Gud. Bakgrunden till denna
hel-omvändning i Dantes åskådning är som
bekant hans glödande tro på Henrik VII av
Luxemburg, vilken emellertid skulle bli hans
livs största besvikelse. Henrik kom i fejd med
påven, hans italienska fälttåg blev en tragedi,
att icke säga en komedi, och han sopades
snabbt undan, medan påven allierade sig
med det av Dante lidelsefullt hatade
Frankrike. Med Henrik sopades också sista resterna
av Dantes medeltida samhälls- och världssyn
undan. Han bröt med kyrkan och med
kejsaren, han strävar i fortsättningen av sin
dikt att skänka människan själv en autonom
plats i direkt beroende av Gud. Spoerri vill
uppvisa, hur från och med denna upplevelse
gemenskapskategorien växer fram hos Dante.
Redan i de två sista apokalyptiska
Purgatoriesångerna märker man Dantes trevande efter
en ny lösning: i de väldiga utredningar av alla
samhällslivets, morallärans och teologiens
problem, som ingår i »Paradisos» olika sånger,
kretsar han allt närmare lösningen. Den
konservative drömmaren Dante förvandlas
till »den mest revolutionäre, den mest aktuelle
politiske tänkare». I diskussionen med Karl
Martell ställs problemet: Vad är det, som
alltid stör de sociala krafternas harmoniska
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>