Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den sjuke gossen. Ett melankoliskt ungdomsverk av Zorn. Av Gerda Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sjtike gossen
Ett melankoliskt ungdomsverk av Zorn
Av G er d a B o ëthius
__/ V^ii? Zorn nedtecknade minnet av
när han bröt med Konstakademien och tog
sitt öde i egna händer fogar han till sin
lakoniska skildring av slutuppgörelsen med
Georg von Rosen: »Sämre kunde det i alla
fall ej bli än hvad jag haft det i min
barndom.» Det är en av de få glimtar han ger
av sin hårda och slitsamma barndom och
ungdom.
Han hörde till en generation, som inte
ville visa mödan, som ville lägga fram det
färdiga verket och föraktade klagan och
jämmer inför utomstående. Han var en
mästare i »att spänna bröstet stramt, fast
hjärtat darrar». De som verkligen se på
hans konst och fördjupa sig däri få dock
oftast ett starkt intryck av hans
känslighet och starka själsspänning. Många känna
en personlig utstrålning från hans verk,
som fängslar och trollbinder dem och låter
dem ana spänningen bakom verket, och
denna erfarenhet kan ofta nog i
Zorn-museet bli av en nästan chockartad
verkan, då den så helt rubbar deras
vane-mässiga idé om konstnären.
I en liten akvarell, vanligen kallad »Den
sjuke gossen», målad i Clovelly i Devonshire
julen 1883 klingar Zorns melankoli ut i en
tydligen djupt känd inlevelse. Hans eget
lynne pendlade då mellan svårmod och
glädje samt en hänsynslös lust att roa sig,
som var naturlig för hans vulkaniska
temperament. Den barnsligt enkla,
gossaktigt glada och älskvärda sida, som var
en så utpräglad del av hans natur, kom
sällan till synes under de hårda åren i Lon-
don. Han kämpade för en frihet, som han
visste att endast han själv kunde ge sig
och arbetade så intensivt att han ofta var
överansträngd till biistningsgränsen. De
sorger och motgångar som alltifrån
tretton-årsåldern hade drabbat honom skulle
säkerligen dämpat mindre starka livsandar
än hans. Hårdast tog givetvis faderns död,
som han fick besked om på nyåret 1873
och som omkastade hans tillvaro och hotade
att grusa alla hans förhoppningar. En stor
personlig sorg var också morfaderns död
strax före julen 1876 och förlusten av
hemmet i Mora. Moderns fattigdom låg som ett
tungt moln över hans ungdomsår. Där
hotade bokstavligen svälten och det var
inte mycket han då kunde göra för att
hjälpa. Han led under akademitiden av en
oerhörd ensamhetskänsla och hade ett
omättligt behov av ömhet och förståelse.
En olämplig och ointresserad förmyndare
gjorde tillvaron onödigt tung och
besväi-lig och hans rörande brev till modern
lämnades i regel obesvarade.
Även om det började ljusna för honom
1880 och han under sitt första utlandsår
1881—82 hade en lyckotid, som han aldrig
skulle glömma, så hade han dock fått
outplånliga intryck av tillvarons skuggsidor.
Livet i London de följande tre åren var
en ofta bitter kamp med fattigdom och
umbäranden. I regel svalt han inte, men
han hade hela tiden piskan efter ryggen,
och vad värre var, villkoret för att det alls
skulle gå var att han skulle måla
beställningsporträtt, som till slut äcklade honom
Se plansch i detta häfte.
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
