Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den sjuke gossen. Ett melankoliskt ungdomsverk av Zorn. Av Gerda Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sjuke gossen
en tankegång eller förstå. I dylika fall
blev målningen ett lidande och för att få
ett resultat lade han ofta kraften på
ac-cessoarerna. Man kan ibland konstatera en
alltför stor brist på balans mellan dessa
och den porträtterade, som talar sitt
tydliga språk.
Medan landskapen från Clovelly äro
studier i atmosfären, så har han i »Den sjuke
gossen» byggt upp det gröna på marken
med svart och olika gula toner samt låter
svart spela med i grundtonen och ge djup
åt koloriten. Det blå i blusen har en viss
klang som för Manet i tankarna. Det är
svårt att få klarhet i vad han redan vid
denna tid sett av Manet utom på Salongen
och en utställning i London våren 1883,
men den franske mästarens verk förekom
också bl. a. hos Durand-Ruel och i
Caille-bottes samling. Manet var den han
livligast beundrade av de då moderna
fransmännen och Frans Hals gav honom ideer
som medverkade till att utveckla den
dragkamp mellan form och yta, som är så
karakteristisk för Zorns konst. I »Den
sjuke gossen» dominerar ytan på ett sätt,
som i vissa fall just nu tilltalar vår
uppfattning särskilt starkt. Kompositionen med
den gröna grinden är väl troligen en direkt
motivupplevelse som inspirerat honom,
men hans intresse kan ha väckts av Manets
»Balkongen» —- om han haft tillfälle att se
den. Hans eget sätt att harmonisera det
gröna kan i så fall vara ett av de många
fall, då han blivit irriterad av något — i
detta sammanhang det utmanande gröna
räcket — och målade sin egen version.
Några år senare använde han i Cadiz
denna Manet-effekt med en lika utmanande
klargrön färg. »Den sjuke gossen» är på
sätt och vis en bagatell, men de till synes
snabba studier av detta slag som han gjorde
äro ofta intensiva konstverk och man har
en känsla av att gossen vid grinden
avslöjar något av Zorns innersta. Rent
måleriskt intar den utan fråga en viktig
plats i hans utveckling.
Karlfeldt har sagt om Zorn att »han var
ämne till en folkgunstling, och han har
också blivit det». Den allmänna bilden är
sedan länge färdig, tillyxad av den
populära bildkonsten. Men denna bild är —
vilket Karlfeldt också starkt kände — så
ensidig att den är i huvudsak falsk och
mer än en gång har frågan ställts, ett fåtal
av Zorns verkliga vänner mellan, om det
skulle finnas material tillräckligt att justera
den i framtiden och visa något av den
nyansernas rikedom, som förenades i hans
sammansatta personlighet, hans känslighet,
fot att ej säga överkänslighet, hans värme
och vulkaniska kraft. Karlfeldt har gjort
sitt bästa att fylla ut den populära bilden,
men man möter oupphörligt
legendbildningar och anekdoter som naturligt nog äro
mera betecknande för de ytliga berättarna
än för Zorn. Geniernas mångfacetterade
känsloliv och rika intellekt hör till det som
i regel endast endels fattas av
genomsnittsmänniskan. Men legendbildning hör till
det oundvikliga, då det gäller verkligt
stora personligheter, som sätta
folkfantasien i rörelse. Får den växa alltför vild kan
dock en banal legendflora skymma bort
personligheten under långa tider. »Den
sjuke gossen» som fyller hela
akvarellbladet med sin vemodsfulla längtan har
ett viktigt vittnesmål att ge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
