Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Lyrik 1947. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R a b b e Enckell
sentantskapet som diktsamlingens bärande
idé, medvetnare formulerad än hos någon
annan diktare. Den nya diktsamlingen har
ännu reminiscenser av detta medvetna
representantskap, men för övrigt har Lindegren
frångått det för att realisera sin lyrik i mer
omedelbara former. Med sin experimentella
dikt söker han en förnyelse av formen.
Den ovan skisserade schematiska
framställningen ger ingen uttömmande karakteristik
av poeterna, men den illustrerar med full
evidens det ständigt ökade depressiva tryck det
allmänna kulturläget varit utsatt för under
årtiondenas lopp. Med varje generation har
situationen känts mera katastrofal. Lyrikens
linje under detta århundrades första hälft
uppvisar en känsligare och samtidigt av
oväsentligheter mer oberoende kurva än samtida
prosa, där det aktuella stoffet dominerar på
de stora sammanhangens bekostnad. Det
ständigt lika akuta formproblemet i lyriken
avslöjar väsentliga sammanhang eller bristen på
sammanhang i det allmänna kulturläget.
*
I Österlings »Arens flykt» griper ingivelsen
tillbaka i tiden. Man kan i återupplevandet
av skånsk vardag och idyll se en kampattityd
av personlig hållning. Det är helt visst orätt
att betrakta denna art av poesi enbart som
albumvers, dikterad av behovet att undfly
en deprimerande verklighet och oförmåga till
nya kontakter. Diktarens begränsning är
uppenbar, men å andra sidan har han full rätt
att i denna sin begränsning hävda sin egenart
och bygga på den. Där förmågan till vitalitet
inte längre finns kvar, återstår dock rätten till
värdering och prövning. Synpunkterna och
formuleringarna äro inte nya och
överraskande: längtan till fast förankring ikläder sig
vedertagna symboler, hämtade ur skånsk
vardag och bred skånsk natur. Det blir en
återspegling av något som redan är mött i det
gångna, ett lånat ljus från tidigare
värmekällor, reflexer av redan en gång reflekterad
verklighet. Men attityden blir inte mindre
riktig för den skull. Här är det äktheten som
skall fälla det avgörande ordet.
När man läser Österlings lyrik i dess
nuvarande skede, kan man inte undertrycka en
önskan att poeten uppvisade ett hetare
engagemang i sina känslor för tradition, hem och
trygghet, för de värden han själv med vemod
erinrar sig och allt framgent söker finna rätt
på. Undergångskänslan måste gripa till mer
komprimerade uttryck för en spontanare
värme än den man kan finna i »Årens flykt».
Den versifikatoriska säkerheten, som alltid
är stor hos Österling, urvattnar på något sätt
känslan bakom hans vers och intrycket
växlar därför mellan sävlighet och förlamning.
Det melodiska i versen förefaller ofta att inte
befinna sig på rätt plats. Självbesinningen hos
Österling har ett drag av nöjdhet och naivitet,
även där det tragiska skymtar i kulisserna.
Det är alltså inte mot hans attityd man
reserverar sig, men mot den grundhet med vilken
han betonar den. Som traditionell
verskonstnär är Österling alltjämt lika mästerlig. Och
den som älskar att betrakta hantverkets
lödig-het kan ännu glädja sig åt mycket i Arens
flykt. Man behöver blott hänvisa till den
mjuka diktionen med ton av engelsk
romantisk poesi i följande strof:
I skuld och oskuld lida vi vår kris
och klandra vägen av oss själva väld
och det finns intet jordiskt paradis
och varje bakåtblick är dyrt betald.
Men bonden i min själ
han tyr sig hit likväl
att få i enslighet sin skäppa mald.
Det är en avgrund mellan Österlings och
Malmbergs värld. Någon förbindelselinje
tyckes inte existera mellan dessa två diktare.
»Under månens fallande båge» öppnar vägen
inåt mot en värld fylld av plåga,
självrannsakan och demoni. Det »dagsljussäkra»
(Södergran) har lämnat plats för »blixtljussnabba»
ovissheter. Hos Malmberg pågår en medveten
kamp om form och uttryck. Men denna kamp
för han på ett säreget symboliskt plan: han
bygger strof på strof tålmodigt som vore det
fråga om mosaiker i en krypta. Det finns
någonting strängt arkitektoniskt i denna
uppfattning av tingens och själens hemligheter.
Någonting envetet dogmatiskt med starkt
behov att dramatisera och inviga människan
i de mysterier, som skall avslöja alla fasorna
i hennes inre verklighet. Denna inre
verklighet bygger Malmberg upp med absolut
konsekvens, teserna och antiteserna ställer han i
verkningsfull kontrast mot varandra och
avväger med dem som konstanter valvbågarnas
bärkraft. Död, enhet och slutenhet
kontrasteras mot sinnevärldens flyktighet och
förförelse. Livet bor i och viker samtidigt undan
för verklighetens skenvärld. Malmberg har en
märkligt ambivalent inställning till sinnena.
Det är som om han misstrodde dem blott för
att låta sig än djupare förföras av dem. Skuld-
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0264.html
