Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik 1947. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyrik 1947
känslan dominerar hans diktning, men det
är en egendomligt sammansatt skuldkänsla,
överbygd av mytologi och bunden vid
hemliga rysningar. Det är en patetisk diktning,
där själva artikulationen tycks given med
dramaturgens sinne för stegrade tempi och
antydande åtbörder.
Den stagnelianska dualismen i Kreaturens
suckan med mänskan som den enda
utestängda i skapelsen återkommer med sitt
evigt suckande tema hos Malmberg:
Allting är evigt
allting är ungt
— ungt och evigt
evigt ungt
i växandets rike.
Anslaget har i upprepningens böljande
monotoni en suggestiv verkan och gör intryck av
ett avlägset brus från en onåbar sällhet. I
diktens slut formas den klagande kontrasten
som stiger i en enda utdragen ton ur flöjten
(observera den effektfulla kompositionen med
slutupprepningen):
Vi åter
vi människor
åldras dö
och komma aldrig tillbaka
och det enda som tröstar oss
är flöjternas klagan
deras sköna
odödliga klagan
ur världens skymning.
Stagneliansk och Kierkegaardsk på en gång
kunde man kalla denna klagan, därför att den
i själva utestängdheten finner en hemlig
fröjd, ett motiv för njutning. Malmberg söker
i skuldkänslan ett verktyg att genombryta
den esteticism, som fängslar honom och som
förefaller att höra ihop med hans naturliga,
fritt utlevande jag. I sin anspänning vill han
nå en attityd av heroism, av ställföreträdande
öde, förbi den »skändliga döden» eller
»lågvattensdöden» till den illuminerade döden:
En annan död
bar och fyllde min levnads dag
och dess namn var Helig
Helig Förfärlig
Helig och Bottenlös.
Denna strävan bort och utöver den estetiska
begränsningen kommer hans dikter att
stundom växa ut till visioner fyllda av
katastrofrealism. Självplågarns extas och fördömelse
blir representativ:
Amazon.
Håglös overksam
med snö på skuldran
— med lossad gördel
med nederlagets
vikter
minnets tyngder
vid mina händer
så sitter jag i hålans ingång
märkt av skuld.
— Plötsligt
därutanför i världens midnatt:
ett ivrigt klapprande av snabba hovar.
En gnäggning. En trumpetstöt.
Ett språng ur sadeln.
En kappas fladdrande.
En ung gestalt.
En panna
i fackelsken.
En stämma andfådd efter vådlig ritt:
»Stå upp från hadesklippan
livsflyktige
från Teseus klippa
från Peiritoos’.
Ty än
har världen nog
av outförda dåd
ovunna segrar
och rosenfester. . .»
Så talar du
och högre virvla fackeltungans flikar.
— Märker du ej
att blodiga fantomer
omvärva mig
— att dödens hundar skälla
ur svarta klyftor
— att himmelskupan kantrar
mot domens morgon
du slanka sändebud
hjälmprydda amazon
du unga ryttarinna
ur mörkret?
I Dikter vid gränsen fick vi följa med
himmelskupans kantrande mot domens morgon.
»Under månens fallande båge» visar formellt
och ideellt en utveckling mot mer personligt
angelägna djup. Handen som formar är här
lika sträng, men samtidigt vekare och mer
levande.
Hur skall den suggestiva dikten »Barnet i
måneskogen» tolkas? Slutraderna formas
betydelsefullt:
Han för mig allt djupare vilse
i skogen Väglöshet.
Barnsymboliken synes här gömma på
skaldens längtan till omedelbarare
livssammanhang, bort från den dialektiska dogmatiken
till det väglösas och icke namngivnas
regioner, till den befriande instinkten. Det naiva
och spontana hägrar för Malmberg som det
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
