Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik 1947. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R a b b e Enckell
liga lyrikern inom sig och lät denne tydligare
träda fram i ljuset.
Erik Lindegren har med sina två
diktsamlingar erövrat en förgrundsställning i svensk
lyrik. Vi ha redan hunnit vänja oss vid
föregående generationers stilmedel och poetiska
syften. Lindegrens kvantitativt ännu föga
vägande produktion fångar ens nyfikenhet och
oroar med makten hos den plötsligt
framträdande begåvningen, som endast medelbart
bygger på ett föregående. Han har helt visst
inhämtat mycket, men han förvandlar det
uppenbart till sin egendom. Hans ingenium är
sammansatt av facetter. Han är en medveten
formskapare, men samtidigt en omedelbar
lyriker med ursprunglig särprägel. Det är
därför alldeles fel att försöka upplösa hans lyrik
i långods och se i honom endast en
instrumentalist. Hans lyrik har en absolut egen melos,
som inte är hämtad någonstädes ifrån. Hans
medvetna formskapande är synnerligen
sammansatt, men frasen besitter en original
struktur i sitt lyriska vibrato, i
svängningsampli-tuden. Jag tror ingen svensk lyriker i detta
nu utom Björling har kunnat i så hög grad
frigöra sig från motivbindningens tillfälliga
begränsningar som han. Hans form är vital
symbol och han bygger sin dikt inte i ett
material av konventionens tegelsten, utom som
en djärv fantasikonstruktör: med djärva
planritningar av svindlande valv. Hans stil utgår
från nya komplicerade enheter. Den enkla
frasen är hos honom redan en dikt och han
börjar på det plan där den konventionella
lyrikern slutar.
Hur olik Mannen utan väg är ej Sviter! Det
är ett djärvt språng emellan dem. Det
förefaller som om Lindegren komponerade sina
diktsamlingar i medveten motsättning till sitt
föregående. Det förstenade och hårt pressade
i Mannen utan väg (betingat av syftet) har
förbytts i zigenaraktigt livliga
improvisationer (även om de är artistiskt beräknade). I
Sviter har fördämningarna brustit och då han
i Mannen utan väg grandiost men stelt
prövar »smärtans flykt på örnarnas duk», så
svingar han sig i Sviter mer lätt som svalan
vändande buken i sin snabba flykt mot den
blå rymden (Pastoral-svit).
Någon patetiskt enhetlig genomföring har
inte Sviter. Här finns förtätad dramatik
(Hamlets himmelsfärd, Döende gladiator),
satiriska parabler, experiment i burlesk
mekanik, surrealistiska arrangemang, het
kampdikt, lakoniskt enkel naturpoesi och
översvämmande kärlekslyrik. Diktsamlingens linjer
strålar utåt i det oavslutade och spränger
ramen för det som vedertaget trivs inom
samma pärmar. Men intrycket av livlighet och
rikedom stärks blott härav. Varje dikt har
här sin individuella, sakenligt betingade form,
som är tillkämpad. Lindegren har en
odogmatisk elastiskt tänjbar uppfattning av formen
och hans lyrik är en strid mot mekanik och
vanemässighet, just mot det som vi så ofta
falla för frestelsen att berömma som egen ton
och särart hos mindre ursprungliga lyriker.
Det verbala hos Lindegren har musikalisk
intonation och intensiteten borgar för
ordkombinationernas inre nödvändighet, oavsett det
disparata i föreställningarna. Språngbrädan
är så bräcklig, att den icke håller poeter mindre
skickade att utföra språnget. Formen är här
en temperamentssak och kan inte begagnas
för bildandet av skola. Jag tror 40-talet gör
klokt i att bli 50-tal och låta Lindegren i
fortsättningen leva som Lindegren. Ty till sitt
innersta väsen har hans lyriska stil mera
traditionsbundet i sig, än som kan överföras från
en tid till en annan på andra vägar än den all
ursprunglig lyrik vandrat: från poet till poet.
Det finns något epigrammatiskt i
Lindegrens lyrik, som står som en välgörande
motvikt mot kombinationernas fantastik,
stramhet i romantiken, en smältande lyrisk resonans
bakom den hårda paradoxen. Det är till detta
man lyssnar och uppfattar som det organiskt
levande i hans poesi. I dikten »Gammal
indian» har man kanske rätt att se en i sin
utbyggnad innerst åsyftad självkarakteristik:
Ja, jag minns min ungdom: en låga bland mycket rök.
Jag minns den smal av fruktan: hur den steg och svedde
sin egen kärna: i ett enda begär att stiga: att bli vingar
och störta rakt mot rymdens blà kristall.
Nu ser jag livet breddas
för jag känner livets grymhet.
Den svunna hökens rede i solnedgångens eld
förbränns till välsignad aska,
och jag vet att vingar
ej är till att stiga högre än ögat skådar
i mäktigt sammandrag, i obarmhärtighetens klara ljus
vår ungdoms jakt och landskap.
Från denna höjd
ser du sedan din egen död
den sista
som ett byte.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
