Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Timotheos från Miletos. Traditionalism och modernism i antik litteraturdebatt. Av Henrik Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Zilliacu s
Möjligen hörde till hans litterära
kvarlåtenskap också tragedier. Vi ha i behåll en
lång förteckning över namnen på hans verk
däribland den nu bevarade Perserna. Det
är på denna framställning av ett sjöslag
mellan hellener och barbarer — utan
tydlig lokalisering i tid och rum, men
säkerligen inspirerat av slaget vid Salamis — som
vi ha att bygga upp vår bild av diktaren
Timotheos.
Intressantare än att av spridda
byggstenar rekonstruera de yttre konturerna
av Timotheos’ levnad är i varje fall att
taga del av den litterära och estetiska
diskussionen kring hans högst omstridda
insats som förnyare av den gamla
nomos-diktningen. Historisk litteraturforskning
var ett okänt begrepp, i varje fall före
alexandrinsk tid. Litterär-estetisk kritik i
modern bemärkelse utövades icke förrän
Aristoteles här, liksom på så många områden,
uppträdde som föregångsman. Men ett
lidelsefullt intresse för litteratur ingick som
en integrerande del i grekiskt väsen och
debatten om hithörande ting tog sig ofta
uttryck där vi minst skulle väntat det, och
uttryck som kanske ur modern synpunkt
te sig överraskande. Det klassiska
exemplet är tvekampen mellan Aischylos och
Euripides i Aristophanes« komedi
»Grodorna».
Det är ett rikt syndaregister Timotheos
fick sig påskrivet. Först och främst
klandrade man honom för att han ökat strängarnas
antal till elva: Timotheos försvarar sig med
en antydan om att redan den gamle
Terp-andros övergett det traditionella sjutalet.
Denna ökning betydde en uppluckring av
den gamla strängheten och rikare
möjligheter i rytm och harmoni. Vi måste
föreställa oss att musikens livfullhet och lidelse
också ökades med det rikare registret. Men
belysande för den traditionalism varmed
man slog vakt kring det gamla är anekdoten
— för mera än en anekdot är det inte —
att spartanerna demonstrerade sin avog-
het genom att avskära fyra strängar på
hans lyra och upphänga denna till
begabbande. Komedidiktaren Pherekrates talar
ringaktande om hans disharmoniska
te-trackord och tremulerande diskant.
Plutarchos påpekar att musikens enkla
värdighet gick förlorad genom de nya påfunden.
Hos Clemens av Alexandria finna vi
uppgiften att Timotheos såsom den första
anpassat sina nomoi att sjungas och dansas
också av kör. Prioritetsrätten till denna
reform kan visserligen diskuteras, men som
sådan innebar också denna företeelse anarki
i det noggrant reglerade förhållandet
mellan nomos och dithyramb. Ett, som det
förefaller, ganska allmänt omdöme har
sedermera Suidas sammanfattat med orden
att Timotheos’ verksamhet medförde en
degeneration av den gamla musikens
traditioner.
Men det var icke bara som musikalisk
förnyare han väckte anstöt, utan också
genom sin poetiska diktion. Man upprördes
av hans barockt expressionistiska språk
som präglades av djärva bilder och
affekterade ordsammansättningar. Här kunna
vi i vårt bedömande röra oss på säkrare
botten. En annan komedidiktare,
Anti-phanes, anför med tydligt ogillande en
metafor sådan som »Ares’ skål» i
betydelsen sköld —• den hör inom parentes sagt nog
till de mindre vågade i hans vokabulär.
Hos Plutarchos läsa vi på ett ställe: »Då
Timotheos på teatern föredrog sin Artemis,
’mainada, thyada, phoibada, lyssada’, (allt
synonymer i betydelsen exstatisk, rasande)
reste sig lyrikern Kinesias från sin bänk
med orden: ’måtte du få en så beskaffad
dotter’!» Den affekterade anhopningen av
synonymer väckte anstöt lika mycket som
rimmandet. Och framför allt stred den
ex-statiska lidelsefullheten i framförande och
diktion mot de hävdvunna begreppen.
Den antika värdesättningen av
Timotheos blottar en principdebatt om
traditionalism och modernism som är ägnad att
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
