Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Timotheos från Miletos. Traditionalism och modernism i antik litteraturdebatt. Av Henrik Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T imotheus från Miletos
väcka associationer i våra dagar. Icke minst
de tydligt framträdande
»begriplighetssyn-punkterna» för tanken till vår egen tids
modernistiska fejder.
Timotheos stod nämligen icke ensam.
»Audiatur et altera pars.» I annat
sammanhang spar samme Plutarchos icke på
beröm just för Perserna. Av särskilt intresse
är det att erfara vad en person med
Aristoteles’ balanserade estetiska omdöme har att
anföra. I sin berömda skrift om diktkonstens
väsen berör han bl. a. den av Antiphanes
förkättrade liknelsen utan några
invändningar av estetisk eller logisk art. Och på
ett ställe i sitt stora verk om metafysiken
konstaterar han lugnt: »utan Timotheos
skulle vi icke äga mycket av lyrisk
diktning». Det minsta man kan säga om
Aristoteles’ inställning är att den präglades av
en anmärkningsvärd tolerans. Detta jävas
icke av att han också kommer med kritik.
Såsom icke värdigt karaktärens
upphöjdhet anför han sålunda Odysseus’ klagan i
en förlorad dithyramb av Timotheos,
betitlad Skylla.
Av största intresse är emellertid
uppgiften om att Euripides tagit den nya
moderiktningen under sina vingars skygd. Vår
främste sagesman är härvid Satyros, vars
i många stycken ovärderliga
levnadsteckning över Euripides också den är en skänk
av Egyptens ökensand. I förtvivlan över
den oförståelse som mött honom i hans
ny-danarvärv var Timotheos, så berättar
Satyros, färdig att beröva sig livet. Euripides
var då den enda som uppträdde till hans
försvar med tröstande ord och drog sig icke
för att låta publiken känna sitt bitande
hån. Som bevis för sin uppskattning av de
nya djärva fläktarna försåg diktarfursten
Timotheos’ Perser med en egenhändigt
skriven prolog, och det var med detta verk
den misskände skalden omsider slog igenom.
Uppgiften bekräftas av Plutarchos och vi
ha knappast skäl att draga dess
sanningshalt i tvivelsmål, även om vissa kronolo-
giska svårigheter yppa sig. Perserna kan
nämligen knappast ha uppförts förrän några
år efter Euripides’ död, möjligen vid
Panio-nionfesten c:a år 400, men detta behöver
icke utgöra något hinder. I själva verket
ligger det ingenting överraskande i denna
Euripides’ attityd. Om någon hade han, den
ensamme skeptikern och sanningssägaren,
fått erfara vad det innebar att stå mot
mängden. Och en del av de förebråelser
som riktats mot Timotheos hade drabbat
också honom själv.
Papyrusfyndet ger oss omsider en
möjlighet till självständigt ställningstagande,
även om det blott är en försvinnande liten
del av Timotheos’ produktion som härmed
räddats från förgängelsen. Den i Abusir
anträffade papyrusrullen innehåller senare
delen, omkring 250 verser av Timotheos’
mästerverk, Perserna. Huvuddelen av dess
egentliga omphalos, för att använda den
tekniska termen, har härmed bevarats.
Tidigare kände vi blott ett par lösryckta
verser, bl. a. den grandiosa upptakten på
heroiskt versmått. Diktens banbrytande
karaktär visar sig genast i versbyggnadens
rika variationer. Grundschemat är jambiskt
och trokéiskt. Men i mera patetiska scener
slår skalden om till choriambisk dimeter
och däremellan strängar han sin lyra till
vekare ferekratéers och glykonéers rytmer.
Söker man litterära påverkningar så erinras
man både i grundstämning och diktion om
häroldens berättelse i Aischylos’ berömda
tragedi med samma namn och identifierar
instinktivt situationen med stridslarmet
och segerstämningen vid minnenas Salamis,
även om detta aldrig säges ut. Namnet
Athen möta vi inte heller. Det var kanske
icke det passande ögonblicket att
förhärliga Athenas stad just nu efter dess
sammanbrott, som i propagandistisk
färgläggning givetvis hette Greklands befrielse.
Diktaren var ju icke athenare.
Vi föras genast in i stridsskildringen på
en punkt där kampen ännu rasar oavgjord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
