Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerhard Simson
mer kunde vänta något barn av sin
fyrtiosexåriga gemål, som då redan var mormor,
umgicks han en tid med tanken att adoptera
den äldre av sina utomäktenskapliga söner
och samtidigt göra honom till tronarvinge.
Ett senatsbeslut av 1804 gav honom möjlighet
härtill. Han tvekade länge, ty blott på detta
sätt kunde han undgå den för honom
smärtsamma skilsmässan från Joséphine. Men så
fattade han med plötslig hårdhet ett annat
beslut och gjorde den då nittonåriga
ärke-hertiginnan Marie Louise av Habsburg, dotter
till den av hans vänskap beroende
österrikiske kejsaren, till sin gemål och så till mor
åt arvtagaren till hans makt. Napoleons
frieri var insvept i de övliga formerna av
höviskt smicker, men i detta doldes en
hotelse från den då mäktigaste mannen i
världen. För nyktra blickar tycks motivet och
förfarandet likna en framgångsrik affärsmans,
som söker höja sin sociala ställning genom att
gifta sig med dottern till en adelsman som är
skyldig honom pengar. Är inte detta en
vanprydande fläck på bilden av en man som
hade sig själv att tacka för allt och som
aldrig antog familjen Bonapartes korsikanska
grevetitel vilken ännu hans far gärna burit?
»Min adel stammar från mina gärningar»,
brukade han säga. Men detta stolta ord lät
han bara gälla för honom själv, den krona
hans son skulle bära, han som utan egna
gärningar och eget rykte en gång skulle bli
härskare över ett världsrike, skulle, så trodde
han, blott vinna erkännande från Europas
vid legitimitet vana folk, om han själv var
av furstesläkt.
Så blev österrikiskan Marie Louise
fransmännens kejsarinna, brorsondottern till den
hatade häbsburgskan Marie Antoinette, som
i samma Paris under folkets jubel placerats
på en bödelskärra och med bakbundna
händer förts till avrättsplatsen. Blott tjugo år
hade gått sedan dess och samma människor
jublade mot den nya härskarinnan, som i
stället för personlighet, skönhet eller kärlek
inte kunde taga något annat med sig till
Paris än sin härkomst från huset Habsburg.
Den ende sonen i detta omaka äktenskap,
»konungen av Rom», var en byting på tre
år då Napoleon i Fontainebleau avsade sig
tron och makt till förmån för honom. Han
återsåg honom sedan aldrig. Så mycket mer
levde han i Napoleons drömmar, önskningar
och förhoppningar; i ensamheten på Elba
och Sankt Helena kretsade hans tankar nästan
oavlåtligt kring sonen. Napoleons testamente
är riktat till hans son, till honom vädjar han
att erövra Europa, inte genom vapen utan
genom tankens makt, och visar honom i en
med djup klokhet utformad konception
vägarna därtill.
»Jag ville hellre att man strypte min son
än att han någonsin skulle uppfostras i
Wien som österrikisk prins», skrev Napoleon
ännu före sin första abdikation till sin bror
Joseph. Men just detta var vad moderns
familj av lätt insedda skäl avsåg. Under
namnet hertig Franz av Reichstadt
uppfostrades han, fjärran från den landsflyktige
fadern och den i Parma bosatta modern, på
det österrikiska kej sarslottet Schönbrunn,
tills hans korta liv slocknade i obemärkthet,
utan att han kunnat förverkliga vad hans
vänners förhoppningar fordrade av honom.
Den unge vackre hertigen som levde och
dog avskild från världen och offentligheten
har blivit till legend. Seen, målarduk och
roman ha lagt beslag på hans person, men ej
heller den vetenskapliga forskningen har
tegat. Det finns flera böcker om honom, och
deras författare bekämpa varandra häftigt.
Hans barnsliga dagböcker och uppteckningar
äro offentliggjorda, till och med hans
skolarbeten ha blivit tryckta, och hans fostrare
ha skrivit memoarer och biografier.
Ränk-spelet kring honom, den stora politikens
bakgrund, hovintrigerna, de bonapartistiska
anhängarnas fåfänga försök till närmande, ha
framlagts i minsta detalj.
Resultatet är fullt av motsägelser. Hur
skulle man också kunna vinna klarhet över
en yngling, vars undangömda tillvaro förflöt
utan påtagliga handlingar, ja utan möjlighet
att handla, vars väsen intvingades i ett
furstligt förmyndarskaps övervakande
maskineri och som hade alla skäl att dölja sitt
inre för sin omgivnings nyfikenhet och
misstänksamhet.
Hans outvecklade karaktärsbild visar redan
många skarpa konturer. Obändigt trots, som
inte lät bryta sig genom straff och aga, stark
ärelystnad, egensinne och hämndbegär,
slutenhet, intresse för allt militärväsen och
självständighet i åsikter visa på fadern, om man
också måste akta sig för hans biografers
misstag att i varje livsyttring av en som mognat
under sådana omständigheter inlägga mer än
den förtjänar.
Ur det faktum att han till sin lärare
Dietrichsteins förtvivlan stod på krigsfot
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
