Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Napoleons söner
I intet avseende framträder motsatsen mot
fadern starkare än i dessa framgångar inom
sällskapslivet. Knappast någonting låg
Napoleon mera fjärran än den lätta och spirituella
samtalstonen, i ingen omgivning passade han
mindre än i salongerna, ingen roll låg mindre
för honom än kavaljerens. Napoleons
uppträdande var även vid festligheter ohövligt och
högdraget, ja plumpt och taktlöst, bland
damer kände han sig uttråkad, kunde aldrig
hitta på något annat att fråga en ny
bekantskap än hur många barn hon hade och om
hon själv hade ammat dem, otaliga gånger
urspårade han i ett sådant samtal till
smaklösheter. Han brydde sig inte det ringaste om
sällskapliga former, avskydde dem kanske
just därför att han inte behärskade dem.
Alexandre däremot passade in i klubbarnas
och salongernas atmosfär, han hade
framgång, och då han var mycket fåfäng trivdes
han här. Lyx och rikedom som hans far
föraktade tilltalade honom. Han hörde också
gärna sig själv tala, detta hade han
åtminstone gemensamt med Napoleon. Han skapade
sig en stor vänkrets inom alla läger av det
politiska livet, men uppskattades lika mycket
i konstnärskretsar. Hans engelska maka, som
han varit varmt fästad vid, dog efter ett
kort äktenskap; hans älskarinna blev sedan
den stora Rachel, det dåtida Frankrikes mest
firade skådespelerska.
Det är överraskande att denne
bonaparte-ättling inte valde bonapartisternas parti. Han
var — man vet inte om det var av beräkning
eller resignation — orleanist, hyllade i sin
tidning »le juste milieu», och Adolphe Thiers
blev hans gode vän och beskyddare. Han
hade ingen del i sin kusins misslyckade
bonapartistiska kuppförsök i Strassburg (1836)
och Boulogne (1840). Det kunde ha legat
nära till hands att han efter hertigen av
Reichstadts tidiga död trots sin illegitimitet
hade ställt sig i spetsen för bonapartisterna
och blivit deras pretendent. Men hans
ärelystnad sträckte sig inte så långt, i motsats
mot sin framgångsrikare kusin aktade han sig
för att kopiera Napoleon, och det visar hans
klokhet att han trots ärelystnad och fåfänga
var klar över begränsningen av sina
möjligheter. Han underströk heller aldrig sin
härkomst, andras anspelningar brukade han
ignorera.
På konstens område led han ett kännbart
nederlag. Uppförandet av hans komedi
»L’École du Monde» förbereddes med största
omsorg, mycken reklam och höga kostnader,
det skulle bli en konstnärlig händelse i
verkligt stor stil. En utvald krets erkända
författare måste på förhand uttala sig om verket
och sparade inte på beröm, en privat
föreställning inför en areopag av inbjudna
honoratiores skulle säkra framgången, utstyrseln
var slösande praktfull, de främsta
skådespelarna vid Théåtre Français hade vunnits för
rollistan.
Det ges i teaterlivet för det mesta inget
större konstnärligt fel än att iscensätta ett
uppförande under alltför starkt
förhandsberöm. Förväntningarna spännas för högt,
skepsis och antagonism väckas. Kanske
misslyckades Alexandre också härigenom. Hans
pjäs föll igenom och pariskritikerna, framför
allt den elake Théophile Gautier, gjorde sig
med gallisk esprit ett särskilt nöje av att
bevisa för sina läsare att varken författarens
person eller hans vänners beröm kunde
inverka på deras »objektivitet».
Alexandre blev trött på Paris. På soldatens
och skriftställarens levnadsbanor, som inte
tillfredsställt honom, följde diplomatens. Den
ledde bort från det offentliga rampljuset och
krävde ett långsamt uppåtstigande, men
Alexandre hade funnit det fält där hans
egentliga begåvning hörde hemma och där
han var i tillfälle att göra en betydande
insats.
Thiers, som sedan 1840 ledde Frankrikes
öden som ministerpresident, övertog
»Messa-ger» och sände sin skyddsling till Egypten.
Detta var en mission av stor vikt,
orient-frågorna stodo då i den europeiska politikens
förgrund. Det lyckades Alexandre, trots
många svårigheter, att vinna Egyptens
dåvarande härskare Mehemet Ali Pascha, en
slug och egenvillig potentat av orientalisk
opålitlighet, för den Thierska politiken.
Efter Thiers’ fall blev hans belägenhet
brydsammare. Den nye ministerpresidenten
Guizot, en halsstarrig motståndare till sin
föregångare, var föga sinnad att ge dennes
skyddsling Alexandre tillfälle till nya
framgångar. Efter lång väntetid skickade han
honom slutligen till Buenos Aires, där han
visste honom vara i skuggan på sidan om den
stora politiken.
Redan ett år senare kom Louis Napoleon
till makten. Alexandre var politisk
motståndare till kusinen, men det hörde till Napoleon
III:s speciella gåvor att genom lönande
uppdrag vinna sina motståndare för sig. För
18—Ord och Bild, 57:0 årg.
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
