Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerhard Sims on
Liksom för Alexandre sökte han också
frikostigt sörja för Léons framtid: mor och son
fingo sagolikt höga ränteinkomster, ännu
1815 •— kort före den andra abdikationen
—-skänkte han sonen värdepapper till ett
belopp av 420 000 francs; på Sankt Helena
testamenterade han honom en pension av
72 000 francs och anbefallde honom samtidigt
att göra sin karriär inom förvaltningen.
Kanske skulle det av Léon ha blivit en
man med positiva förtecken, om han inte haft
så mycket pengar till sitt förfogande och om
han inte hade trott att han var skyldig sin
härkomst något alldeles särskilt och
enastående. Då han gjort slut på sina pengar genom
våghalsiga affärer, genom bedrägliga vänner
och framför allt på spel, blev hans härkomst
den tillgång han slog mynt av. För allvarligt
arbete hade han ingen böjelse, han saknade
duglighet att åstadkomma något, var för
orolig för att slå rot och hade ingen
uthållighet i genomförandet av sina många projekt,
och för blott och bart dagdrivarliv kände han
sig alltför märklig. Men han hade heller inte
formatet till äventyrare i stor stil, det
stannade vid små kanaljerier.
Varje advokat och varje domstol känner
till typen av den fantastiske och med
storhetsmani behäftade projektmakaren och
»uppfinnaren». Man kan ibland beundra den
lätthet med vilken han utvecklar alltjämt nya
ideer, den oförvägenhet med vilken han
vågar sig på det nya, hans skicklighet att
spåra upp dumma människor,
hämningslösheten i hans skryt och den orubbliga tron på
hans egen smak. Ibland finns det i hans
projekt verkligen någonting genialt, men det
fattas honom tyvärr alltid någon liten småsak
som möjliggör förverkligandet eller gör det
förnuftigt och räntabelt. Då man ser hur
otillgängliga sådana människor bli för varje
hänsyn och varje motargument så fort det
blir fråga om deras projekt, finner man till
slut att de tillhöra de olyckliga gränsfallen
mellan juridik och psykiatri.
Läser man Léons levnadsskildring, tycks
han tillhöra just denna kategori. Lusten att
utmärka sig, rikta uppmärksamheten på sig,
som möjligen härrörde ur ett arv från fadern,
drev honom till spekulationer, bankrutt och
skandal, då Bonapartes positiva element
saknades hos honom. Än var det en
kanalbyggnad som sysselsatte honom och än en
bläckfabrik, än uppodling av obrukad mark och
än en undervattensbåt, sedan en trafikled
eller bildandet av ett internationellt
fredsförbund, ena dagen kommenderade han
nationalgardet i Saint-Denis, dagen därpå
hängav han sig åt mysticismen och
kandiderade följande dag — som Louis Napoleons
socialistiske rival — rent av för
presidentposten i andra republiken. Alltid misslyckades
han, och alltid började han på nytt.
Det fattades varken dueller, som skulle
väcka uppseende, eller skandaler eller
processer som han väckte framför allt mot sin
egen mor, men också mot staten och familjen
Bonaparte; människor som han tro sig alltid
ha rätt och äro födda kverulanter hos alla
domstolar och myndigheter.
Likaså bruka fantaster av detta slag sakna
varje sinne för pengar, i stället äro de
»viggar-snillen». Så förstod Léon att utan real eller
personlig basis alltid på nytt skaffa sig kredit,
understöd och lån; till och med farmodern
Letitia och senare Napoleon III och hans
änka voro dåraktiga nog att om och om igen
ösa nya summor i detta danaidsåll. Rastlös
drog han från det ena landet till det andra,
ibland bodde han i Tyskland, ibland i
England, ibland i Frankrike, och även där bytte
han oupphörligt om vistelseort. Även de
största belopp runnö genom fingrarna på
honom, han kom i gäldfängelset i Clichy och
i en asyl för hemlösa, växelrytteri och skumma
affärer kommo honom att sjunka allt djupare,
och till slut ägde han på sin ålderdom absolut
ingenting och levde som en trashank i ett
torftigt litet hus i landsortsstaden Pontoise.
En modist som han ett tiotal år levt
tillsammans med och sedan gift sig med, överlevde
honom som hans änka i tjugo år och dog
först 1901.
Napoleons tre söner som stammade från tre
skilda mödrar vilka de föga liknade, voro
inga genier, men heller inga
genomsnittstyper. Det är påfallande hur litet de hade
gemensamt. Begåvningen för det militära,
faderns mest framträdande egenskap, finns på
sin höjd hos hertigen av Reichstadt. Att alla
tre ägde utpräglad ärelystnad och hyste begär
att utmärka sig, kan ju tydas som ett
enhetligt arv efter fadern. Men även detta kan
bedraga. Hos vilken man, han må ha vilka
anlag som helst, skall inte den inre
verksamhetslusten få en mäktig impuls, om han
vet att samtiden väntar sig någonting särskilt
av honom, därför att han är son till den
störste mannen i sin tid?
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
