- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjunde årgången. 1948 /
277

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Napoleons söner. Av Gerhard Simson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Napoleons söner

Att söner till ett geni växa upp på avstånd
från hans atmosfär och hans inflytande
betyder därför inte att faderns jätteskugga trots
detta inte faller över deras utveckling. Därför
försvåras också i fråga om Napoleons söner
forskandet efter betydelsen av deras blodsarv
därigenom att inte bara de själva utan även
deras samtida visste om deras härkomst, och
detta måste inverka på deras livsriktning. Det
må därför tilläggas att Napoleon också hade
en utomäktenskaplig dotter, om vilken man
först genom utgivandet av hennes mors
memoarer helt nyligen fått veta något
bestämt. Denna dotter, Emilie de Pellagra,
senare furstinna Chimay-Caraman, fick ett
levnadsöde utan stora och uppskakande
händelser; förgäves skall man söka efter
dramatiska effekter eller ovanliga egenskaper. Hon
gällde för yttervärlden som dotter till sin
moders make och levde samma liv som andra
kvinnor i hennes kretsar. Medvetandet om
sin härstamning bar hon som en dyrbar
hemlighet i sitt hjärta. Världen väntade ingenting
ovanligt av henne, och inte heller hon själv
kände sin börd som en förpliktelse. Avhållen
av sina barn och barnbarn dog hon
fridsamt efter ett lyckligt äktenskap och ett lugnt
]iv som änka efter en belgisk diplomat.

Hos Napoleons tre söner tror man sig i
alla fall, när man följer deras liv och deras
viljeinställning, spåra den napoleonska pulsen
i blodet, hur olika de än äro varandra och
fadern. Hos deras barn däremot tycks arvet
helt ha gått förlorat. De ha sjunkit in i
vardagens och borgerlighetens sfär.

En tysk forskare har med häpnadsväckande
spårsinne och flit följt de senare
napoleoni-dernas levnadsbanor; och till dessa räknar han
också de legitima och illegitima
avkom-lingarna av Napoleons bröder. Inte få av
dessa öden (inte bara den tyska socialisten
Lily Brauns för många bekanta) förlöpte som

en roman, men just hos Napoleon I:s direkta
efterkommande finns knappast något att
registrera som visar på en egenartad människa.
Alexandre Walewskis son blev artilleriofficer,
senare personalchef i en bank och stupade i
fransk-tyska kriget. Av Léons söner blev en
järnvägsingenjör i Venezuela, en annan, som
avled först 1937, var obetydligt
affärsombud; en dotter som var mycket lik sin
farfar blev byskollärarinna.

Inte heller en annan märklig Napoleongren,
som växte upp ur sällsamt olikartade rötter,
har förmått frambringa någon värdefull eller
lysande frukt. Alexandre Walewski och den
stora tragediennen Rachel levde i ett
mångårigt kärleksförhållande, vars växlingsrika
historia Louis Barthou berättar i sin
Rachelbiografi. I denna förbindelse föddes en son
Alexandre-Antoine, som fadern legitimerade,
han fick det historiska namnet
Colonna-Walewski. Rachels borgerliga namn var
Elisa-Rachel Félix, hon var dotter till en fattig
judisk gårdfarihandlare från Elsass. Hon
började sin levnadsbana med att tillsammans
med sina systrar sjunga på gator och gårdar
och höjde sig av egen kraft till en av de
största tolkarna av klassisk konst, som
Frankrike någonsin ägt. Vilka motsättningsfulla
källor närde inte denne sons blod: hans far
var den franske utrikesministern greve
Alexandre Walewski, hans mor den tragiska
skådespelerskan Rachel, hans mormor och
farmor voro den från Böhmen stammande
Esther Haya och den stora polska patrioten
Marie Walewska, hans farfar var kejsar
Napoleon och hans morfar den elsassiske
gårdfarihandlaren Jacob Félix. När han som
liten pojke gick över Place Vendöme, brukade
han visa på den höga Napoleonpelaren ■—
»Voilà grand-papa». Men hans liv förlöpte i
en anspråkslös diplomatisk karriärs lugna
och korrekta former, 1898 dog han i Turin
som fransk generalkonsul.

277

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free