Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Svenska romaner. A Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S t fl ff a n Björck
föra det yttersta samlaget:
sammansmältningen»!
Jag har här valt Schütt som representant
för den kategori skribenter, vilkas
verklighetsuppfattning icke harmonierar med den
traditionella, handfasta epikens mål och medel
och som därför söker sig andra banor; på de
sista åren har Kafka varit den mest anlitade
vägvisaren. Men bland fjolårets
romanförfattare var denna grupp varken stor eller
betydande. Mårten Edlund har skrivit en liten
alkoholisthistoria Han som väntade. Det är
en fuga, skickligt byggd efter mardrömmens
bizarra logik. Upprepningen begagnas
sålunda verkningsfullt, men fast alla
manspersoner omkring den namnlöse hjälten har
nikotinfärgade tänder, smutsgrå pannor och
gulgröna reptilögon, uppkommer ingen riktig
skräckstämning. Kanske har Edlund icke
varit ute i helt gravallvarligt syfte. I varje
fall är han ingen profet som Schütt. Det är
heller inte Erland Josephson med de »nio
inblickar i en historia», som han kallat Spel
med bedrövade artister. Det artificiella drag,
som lätt kommer att vidlåda den genre som
nu är på tal, understryker denne författare
genom att förlägga berättelsen till sin
yrkesmiljö, teatern. Identitetsproblemet får
därmed ytterligare ett led att passera på vägen
mot sin avlägsna lösning. Tomas heter hjälten
och Markus hans spegeljag. Några borgerliga
tillnamn behövs inte i denna sorts halvt
symboliska sagor. Historien berättas i en intim,
monologartad ton, vars obefriade
subjektivitet kan bli monoton men har en fin lyrisk
känslighet. Det yttre skeendet finns ingen
anledning dröja vid; kärlekshistorien själv
betyder mindre än dess spegling i medvetandets
prismor och i andras pupiller.
Mellan de ytterligheter i uppfattningen av
verkligheten och människan och i berättarstil
och språk, för vilka vi utsett Marika
Stiern-stedt och Schütt till representanter,
grupperar sig julflodens böcker, eller rättare: de
grupperar sig inte alls självmant efter något
högre system än bokstavsordningens. Att
arrangera dem efter författargenerationer vore
missvisande. Den s. k. fyrtiotalistiska falangen
har upplösts och den stora autodidaktgruppen
som behärskade 30-talet var denna säsong
underrepresenterad. Utom Lo-Johansson
uppträdde endast Moa Martinson, nämligen med
en mellan (krigs) bok utan större betydelse,
Människor mellan krig. Fridegårds stenålders-
skildring Fäderna, märklig redan genom sitt
omutliga nej både till allt raljant kåserande
och allt frosseri i det barbariska, faller
utanför romankategorien. Den är eller vill vara en
historisk läsebok.
Då jag valt att kanalisera romanfloden i
motivens fåror, är det en nödfallsutväg. Jag
vet mycket väl att ämnesvalet inte är
avgörande för en boks karaktär. Både i Banketten
och Triangelsolo forekommer offer för
nazismens övervåld, men detta skapar ingen likhet
mellan böckerna. Andra gånger är dock de
stoffliga släktdragen viktigare. Dessutom får
den intresserade tillfälle till betraktelser över
hur ojämnt litteraturens strålkastarljus faller
över den föreliggande verkligheten. Den
målmedvetet sociala romanen tycks för
närvarande på retur, innan den ännu frambragt en
mogen skildring av industriellt arbete, av
storstadens atmosfär, av jäktet som
livsprincip etc. Förvånansvärt många mänskliga
livs-och tankeformer ligger också i skuggan, t. ex.
den byråkratiska, den akademiska, den
proletära. Ändå hembär iakttagelsegåvan och det
psykologiska skarpsinnet varje år stora
framgångar, och vad man saknar hos den svenska
författarkåren är väl ett par helt andra saker.
Det är en fabuleringskraft, som inte vädjar
till igenkännandets glädje hos läsaren utan
tvingar honom att förbehållslöst acceptera
en diktad värld. Det är vidare en
intellektuell vitalitet, som inte skyggar för de
magistrala frågorna. Var finns — för året frånsett
Thorén — den filosofiska romanen? Var den
idépolitiska? Var den som dryftar
grundvalarna för vår uppfostran?
Och var är den historiska romanen? Jo,
den finns verkligen (Moberg, Lagerkvist, F. G.
Bengtsson, Arnér, Alb. Olsson m. fl.), om
också den historiska kostymen ofta bara
nödtorftigt maskerar en aktuell eller tidlös
problematik. Ett sådant fall är Fritz Thoréns
Jag orimlige. Den har en sparsamt anbragt,
allt genomskinligare 1500-talsfärg, men sitt
väsentliga intresse äger den som en filosofisk
utvecklingsroman. I den egenskapen skall
den beröras längre fram. Ett mindre
högtidligt syfte har Sigfrid Siwertz, då han
veterligen för första gången applicerar sitt
överlägsna handlag på svenskt historiskt stoff.
Han senaste bok är sagan om en
rokokospegels öden genom ett par hundra år upp till
nuet. Man får en bild från var eller varannan
generation av de två släkter, vilkas inbördes
relationer reflekteras i spegeln. Det är ett
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
