Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Svenska romaner. A Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner
men med andra tar Olle Hedberg på nytt hem
spelet om vem som är vår mest underhållande
författare i den seriösa genren. — Om
religionen som han når fram till vid sin älskade
fästmös död, har Danielson åtskilliga
avslöjande saker att säga, men sin tro offrar han
inte, ty den som en gång känt Guds närvaro
kan aldrig bli densamme som förr. Lärarens
problem är i stället hans benägenhet för att
vilja vara ensam med sin Gud. Han är
likgiltig för andras frälsning och drar sig för att
bekänna färg. Om detta dilemma också
är förf:s eget, som det allmänt antagits, får
hans fortsatta diktning avgöra; så märkliga
är för övrigt knappast Anton Danielsons
andliga erfarenheter och tänkesätt, som en del
kritiker ville göra gällande, häpna över den
förledande kombination av skeptiskt artisteri
och spörjande allvar, som Olle Hedbergs nya
bok uppvisar.
Att satirikerns och moralistens plattform
känns denne författare för trång, är i varje
fall allt tydligare. Det undangömda men på
inre spänning rika livsöde, som blev Anton
Danielsons lott, är nytt i Hedbergs alstring.
Det stiger också fram i verkningsfull kontrast
mot en mänskoart av helt annan sort. Den
företrädes av en Stockholmsakademiker,
köttslig frände till Danielson och andlig till
en del figurer i Hedbergs äldsta böcker. Han
är på ett motvilligt besök i dödsboet,
upptäcker kortsystemet och läser bläddrande i
det. Denne Salkvist är överlägsen och
misstänksam mot alla livsformer som inte är hans
egna, och hans reaktioner är överlag negativa.
Han vantrivs på landet och han är paniskt
rädd för smitta, överallt vädrande tuberkulos,
nazism eller religiositet. Hans pietetslöshet
och ofromhet är rent bigott, och i sin
likgiltighet för sin gamle frändes kvarlåtenskap är
han representanten för den moderna
människotypen, som gjort sig urarva. För den har
Olle Hedberg numera mycket litet till övers.
En bildningsroman med Gud i riktpunkten
är också Fritz Thoréns Jag orimlige, men
därtill inskränker sig också dess likhet med
Bekänna färg. Om Olle Hedberg odlar
antydningens och den suggestiva detaljens konst,
så går Fritz Thorén den motsatta vägen:
han lämnar ingenting outtalat. Vad som
kommer hans nya, stort tänkta, alltigenom
väsentliga bok att förfela sin verkan, är det
rationalistiska drag i själva uppläggningen, som
man snart nog blir medveten om. Med
ödeläggande, metodisk grundlighet leder förf.
försökspersonen Bruno genom samtliga
mänskliga livsalternativ. Hans pilgrimsväg
går över askesen, konsten, den barmhärtiga
fromheten, den despotiska maktutövningen,
den sinnliga kärleken, vetenskapen och åter
konsten. På varje anhalt utspelas så under
ett ymnigt resonerande samma förlopp:
hoppfull stegring av liskänslan, kris och
sammanbrott. Den prövade existensformen har visat
sig otillräcklig. Nästa! Brunos orimliga
livshunger är ännu icke stillad, då han rycks bort
av en farsot. Men på hans yttersta når honom
dock en visshet. Gud, den lidande guden, har
bott i allt hans sökande, ty Gud är den evige
Frälsaren, som drar som en vind över världen.
Och i denna gudomliga storm har också
Brunos liv varit ett vinddrag. Nej, stillastående
har det icke varit, medger läsaren, då han
om än ej i virveltempo nått fram till slutsid.
434. Och vad han heller icke vill förneka är,
att Thorén kan forma scener av glöd och glans.
Sådana finns både i kärleksromanen cch i
kapitlet om att härska, där Lagerkvists
Dvärgen med likartad renässansfärg kan komma i
tankarna. Lika tröttande som
livsåskådningsdebatterna, lika laddade av personlig lidelse
är de partier, som handlar om konstskapandet.
Här är Bruno icke den abstrakta människan,
utan han är Fritz Thorén, liksom den
oförglömliga Jenny Ahrman var det.
Att slå sig fri och finna sin väg är också
kravet på Martin Spelare i Björn-Erik
Höi-jers senaste roman, som bär den
galghumo-ristiska titeln Komedi i norr. Familjen
Spelares öde skulle man under ömsintare
luftstreck kalla en tragedi. Fadern, som får ett
vackert och levande porträtt i boken, och
den äldre sonen Alexander lämnar båda
frivilligt sitt liv, som varit en outhärdlig strid
mellan förmågan att begära och tvånget att
försaka, mellan konstnärsdrömmen och
gruvans skoningslöst hårda verklighet. Martin
som också spelat fiol, tar konsekvenserna och
begraver sin längtan efter skönhet och
kunskap. Han förskansar sig i en liten trång och
grund värld, där ledstjärnan är omsorgen om
modern, som är på väg att glida in i
sinnessjukdomen. På denna punkt börjar romanen,
som är berättad i jagform av Martin Spelare
själv. Förhistorien upprullas i en lång
tillbakablick ett stycke fram i texten. Men den
sista hälften av boken handlar om hur Martin
med en kvinnas bistånd besegrar
resignationen, tempot stegras, och efter en vild
holmgång med vänner, arbetsgivare och gamla
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
