Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Svenska romaner. A Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
anmärkningar studsar dock tillbaka mot det
intryck av lidelse som Bergströms
författarskap förmedlar. I sin mänskliga och litterära
intensitet har han ett kraftkapital, som kan
föra honom långt.
Göte Ekströms debutroman Tag min hand
är också historien om ett äktenskap som går
sönder, men tyngdpunkten ligger här på
skildringen av makarnas sätt att bära skilsmässan
och forma sitt nya liv. Mycket mer än hos
Bergström kommer här den kvinnliga parten
till sin rätt; det är i själva verket hon som
vinner läsarens sympatier, då hon utvecklas
till en fri och självständig människa. Ekström
har reporterns goda iakttagelseförmåga, och
hans människokunskap är också up to date:
»En sängkammare är som ett levande väsen»,
får man veta, och långa stycken tycker man
sig studera en handbok om det äktenskapliga
samlivets risker. Men lustigt nog gör denna
bok med sitt så tidstypiska stoff likväl ett
gammaldags intryck. Det beror på att
framställningen till övervägande delen är
förfat-tarreferat; man är numera så bortskämd med
rappt återgivna dialogscener, att man saknar
dem då de uteblir.
Sven Löfgren gör sig däremot stor möda
just med att träffa moderna, »bildade»
människors samtalsspråk. Han återger flitigt inte
bara den ironiska jargonen utan också
vardagslivets trivialaste ordbyten; det blir för
mycket av bäggedera i Natten flyger förbi. Det
är som helhet en sober och intelligent bok,
men den har sitt största värde i några fina
fjällstämningar — sommarvandrarens
erfarenheter har eljest inte satt många spår i vår
litteratur. Däremot är de människoöden som
flätas samman under en tur i jämtlandsfjällen
mestadels av mindre intresse. I förgrunden
står en medelålders, något förstämd
bokhandlare som skönjer möjligheten till förnyelse vid
sidan av en ung, renhjärtad flicka. Men det
visar sig, att han är olösligt fjättrad av sitt
förflutna, i vilket den durkdrivna hustrun
spelar huvudrollen. Historien får en brysk och
brådstörtad upplösning, som framkallar
osannolika reaktioner hos de medagerande och hos
läsaren en viss misstämning.
Om Löfgrens välskrivna bok gör ett
spinkigt intryck, så är Lars Ahlins dilemma det
motsatta, överflödets. Hos få svenska
författare efter Hjalmar Bergman är tilloppet av
motiv och ideer så strömmande rikt som hos
Ahlin. Hans romaner är otympliga och
osovrade, men de myllrar av liv. Jungfrun i det
gröna är Ahlins minst heterogena och diffusa
bok, därom har alla bedömare varit ense.
Men någon sluten och helgjuten historia är
icke heller detta. Den har inget episkt centrum
annat än rent lokalt: det mesta försiggår på
en norrländsk folkhögskola i ett betagande
friskt och doftrikt sommarlandskap. I
förgrunden står — en eller två i taget —
rektorsparet och några elever ur en äldre årskull. Men
Ahlin nöjer sig inte med att låta oss se med
dessa åtta ögon och in i dessa fyra själar. Det
finns knappt en så obetydlig biperson, att vi
inte blir invigda i hans eller hennes tysta
tankar. Denna själsliga allvetenhet verkar i hög
grad splittrande; man tröttnar på den
ständiga nyinställning som påkallas. Härtill
kommer, att de fyra protagonisternas verkliga
konflikter till en del visar sig ligga utanför det
kraftfält, kring vilket Ahlin samlar dem.
»Frasvåf flan »-rektorn med sin lösliga
idealism och sin övertygelse om att han varit
skickad till högre uppgifter är den minst
komplicerade av de fyra. Han söker eggelse och
ny självkänsla i ett kärleksförhållande med
en elev, vilket dock strandar bl. a. på flickans
halvt fatala, halvt frivilliga bundenhet vid
sin lösaktiga mor. Hennes liv är en kedja av
protest- och kärlekshandlingar mot modern —
detta fascinerande motiv är eller kunde bli
en roman för sig. Pojken Stig är en
självmedveten och kritisk kusin till Tåbb med
manifestet. Han tycker sig ha funnit att
folkhögskolan uppammar en hysterisk dyrkan av
»personligheten», vilket på det erotiska
planet leder till ett skevt förhållande mellan
parterna; man begär eller vill ge beundran, tröst,
kult i stället för ärlig medmänsklighet. Själv
drömmer och docerar Stig om en balans
mellan det individuella och det gemensamma
och anar uppfyllelsen av sin längtan, då han
får äga »jungfrun i det gröna», rektorsfrun
Astrid. Hon är sund och klok, bokens
riktigaste människa, som inte kan rå för att hon
av Ahlin tvingas till långa idéhistoriska
expo-seer i de olämpligaste ögonblick. Hon gör
uppror mot den roll hon själv valt som
val-kyria och trösterska åt sin svage make. Nu
vill hon ha barn och som blomman bringas
till mognad ögonblicket före vissnandet. Hon
och Stig möts och skiljs i kravet på trohet
mot verkligheten och balans. Det är för
närvarande Ahlins nyckelord eller var det
åtminstone under de stunder, då han skrev
Jungfrun i det gröna. Författaren själv ville
man tillönska en ännu säkrare balans mellan
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
