Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Svenska romaner. A Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
så tydligt faller i ögonen manar till en viss
misstro. I själva verket står bokens innersta
egenskaper icke i nivå med de formella
förtjänsterna. Gjorde de det skulle Konvoj vara
en stor roman.
Ytterligare en roman med internationella
aspirationer bragte julfloden med Sven
Stolpes »Lätt, snabb och öm». Redan i den titeln
ligger en förnekelse av det tunga, tröga och
kantiga i det svenska väsendet. Romanen rör
sig också i en mycket europeisk miljö, i Paris,
i skuggan av Notre Dame, nära Palais de
Sports barbariska uppvisningar i
fribrottning och nära bardiskarna med mördande
starka apéritifer. Med alla dessa lokaliteter
umgås förf: s figurer förtroligt. Både ledighet
och ledighetens fåfänga präglar Sven Stolpes
kulturtyp. Han blandar ogenerat in långa
latinska citat och hänvisningar till Heidegger
i texten, och om också en del sådant är
utvärtes grannlåt, så består känslan av att man
är i sällskap med en person som är
genomträngd av sin tids europeiska bildning, har
en spänstig intellektualitet och stora
psykologiska insikter. De senare demonstreras på
en rad människor, som ställs inför den
katolska kyrkans budskap. Med det självupplevdas
intensitet har förf. tecknat bilden av den
briljante dominikanern Perezcaballero, som steg
för steg bringas att uppge sitt högmod; under
de första faserna av sin botgöring skördar
han ännu retoriska triumfer med sina
väl-formade självanklagelser. Till dem man minns
hör också en livfullt skildrad läkare, en robust
cyniker men också han till sist på knä i
kyrkbänken.
Den viktigaste av de väl många figurer
som trängs i förgrunden är emellertid
Parissvensken Kansdorf, som lider av kräfta, och
vars intellektuella dödskamp slutar i kyrkans
armar. Kansdorf är det främsta språkröret
för de livserfarenheter förf. vill uttrycka; bl. a.
är det till honom som den erotiska
diskussionen är knuten. Genom allt det Kansdorfs
minnesstoff som matas in i romanen, har den
blivit överrik på effekter: brådstörtade
konflikter, häftiga skred i människors tanke- och
känsloliv, brant vidgade klyftor. Även i denna
bok, som är hans bästa och mognaste, är
berättaren Stolpe mera snabb och lätt än öm,
det är: hans styrka ligger i att fånga ett raskt
och frappant skeende, men han har icke
tålamod att långsamt treva sig ner till de regioner,
där man måste röra sig försiktigt och tala
dämpat. Väl är det ett annat Paris som Stolpe
skriver om än det Marika Stiernstedt förälskat
skildrar i den allra först nämnda boken. Men
hur mycket som än i livsåskådningen skiljer
Sven Stolpe från tiotalisterna, så är han dock
i sitt episka handlag arvtagare till dem, till
Siwertz’ generation.
TILL följd av pappersransoneringen nödgas Ord och Bild även i år sammanslå sjätte
och sjunde samt åttonde och nionde häftena.
Redaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
