Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Sommarminnen. Av Susanne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Susanne Lindström
vanliga stoltheten i rösten berätta vad hon
sagt och då ropar hon: Äh! och drar täcket
över öronen och somnar. En natt var den
där författaren där, hon hade känt igen
hans steg i trätrappan och dörren hade
gått upp av ett vinddrag och så hade hon
börjat lyssna till samtalet. Hon hörde
honom berätta om sin amerikanska fru som
han visst inte längre hade. Det framgick
att hennes hår var blått och att de varit
mycket olyckliga. Hon började gråta och
var förfärligt uppskakad av hans livsöde
och alla kom in och hon fick sitta uppe en
stund med en filt omkring sig tills hon fick
klart för sig att det bara var berättelser
och att allt var varmt och tryggt som
vanligt. Författaren var intressant olycklig på
det där egentliga sättet som gör att man
är en respektabel fullvuxen. Och hon
förstod på något vis att det var för mamma
som han hade talat. Mamma var fyllig och
hade annan färg i skinnet än andra mammor
och på henne stämde ordet elegant in.
Pappa var bråkig och hetsig, men skrattade
till mitt i alltsammans när det såg som
råddigast ut och så var allt bra igen, genast.
Och han sa alltid att han beundrade henne,
»sin doter, sin avkomma», och när han
återvände från promenaden till middag och såg
hur hon kickade boll mot vedbodväggen,
med pilsnerflaskor i fyra overallsfickor och i
händerna, sa han: — Du är en stilig flicka,
det kommer att gå bra för dig i livet. Du
är bussig och du talar sanning, det ska du
alltid göra, kom ihåg det. Så klart att man
talade sanning, hon förstod verkligen inte
varför man inte skulle göra det. Det hörde
till de där egendomliga sakerna man lärde
sig i skolan, man skulle göra och man
skulle inte göra allt möjligt. Så klart att
man inte skulle dräpa eller hava begärelse
till sin nästas hus eller åsna och så där
vidare. Men om pappa inte precis var en
drinkare, fråssare var han nog litet, tänk
vad han gillade mat och hur bråkig han
blev om det dröjde och när de hade främ-
mande och gästerna kom för sent satte han
sig tillbords och sa att tåget väntar inte.
Han var ryslig, pappa, han tog med sin
egen gaffel tvärs över bordet och spillde
på duken i stället för att be någon räcka
sig karotten och så urskuldade han sig med
att det var så spännande att se om det
skulle lyckas. Gick det, så gick det, annars
fick han ta snubborna. Aj, aj, aj, sa han
och tillade att på norska skulle det heta
att han ödelade duken, det var väl ändå ett
väl starkt ord och så var man inne på
språkliga jämförelser. — Alla tycker om dig och
alla frågar efter dig — hon visste precis
att han överdrev, inte frågade de efter
henne, hon var väl inget att fråga efter,
det var för att göra pappa glad som de sa
så, om de alls hade sagt det. Hon hade
många gånger hört pappa berätta saker
som de varit med om tillsammans och det
brukade nog låta litet annorlunda och vara
en del tillägg, men pappa sa, att det var
inte osanning, utan den konstnärliga lögnens
sanning och det begrep hon väl. Det blev
ju bara lite skrattigare på det sättet.
Ibland spärrade mamma upp ögonen och
tog till sig blicken, som annars alltid var
borta i fjärran, och frågade om och hörde
nästan på. — Se så charmant bra din mor
ser ut! Fast ibland skällde de och levde
förfärligt och var lika omöjliga båda två
och då sprang hon iväg för att inte bli
indragen som part. — Tycker du ... sa
pappa till henne och mamma sa: —• Barnet
kan väl inte .. . men hon ålade undan till
någon annan familj på ön där det var
lugnare och efter ett par timmar kom
pappa vanligtvis och hämtade henne. Det
verkar som om pappa alltid skulle varit
hos dem, det var egentligen inte så ofta,
men det var ju så trevligt då han kom,
och det var det man mindes. Han tycktes
henne alltid vårdslöst flott när han
packade upp -— ja, en gång varje sommar var
det ju ett par jätteyllebyxor, för mamma
hade klagat att hon frös — hon blev upp-
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
