Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Thomas Mann och humanitetens problem. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thomas Mann och humanitetens problem
Av Walter A. B er end sohn
M man vill lära känna Thomas Manns
bästa essayer, kan man taga urvalet »Adel
des Geistes. 16 Versuche zum Problem der
Humanität», som han sammanställt med
»Ausgewählte Erzählungen» 1945 i
Stockholmsupplagan av sina verk. Samlingen
omfattar arbeten från åren 1910—39,
övervägande ägnade skönlitterära författare,
Fontane, Chamisso, Kleist, Lessing, Platen,
Storm, Cervantes, Tolstoj (två) och sist
men inte minst Goethe, som förekommer
fyra gånger i överskrifterna; vidare
musikdramatikern Richard Wagner (två), filosofen
Schopenhauer och läkaren-psykologen
Sigmund Freud.
Sedda ur litteraturhistorisk synpunkt äro
uppsatserna om de skönlitterära författarna
utomordentligt givande, då Thomas Mann
liksom i sina stora romaner tillägnar sig all
erforderlig sakkunskap och öser ur de bästa
källor, innan han börjar. Men därutöver
kommer hans eget konstnärskap honom till
godo, en förmåga av inlevelse i det kraftspel
som ligger bakom det konstnärliga verket,
så att han med överlägsen lätthet lyckas
tränga in i svårutredda sammanhang, samla
originella iakttagelser, draga skarpsinniga
slutsatser och i det hela komma till resultat
som sällan falla forskarna till. Mycket ofta
går Mann från det föreliggande enskilda fallet
över till allmänna betraktelser och inlänkar
sig själv däri, så att hans essayer innehålla
rnvcket om hans eget konstnärskap.
Naturligtvis undgår diktaren inte faran att
emellanåt i de behandlade ämnena intolka sin
egen art. Jag behöver inte anföra några rent
litterära exempel, då detta bl. a. i
förhållandet till Goethe sker vid humanitetens problem.
Formeln »humanitetens problem» uppdyker
utom i samlingens titel även i undertiteln
till uppsatsen »Goethe och Tolstoj.
Fragment till humanitetens problem», 19221. Det
är ingen tillfällighet. I nära anslutning till
Schillers förebildliga avhandling »Om naiv
och sentimental diktning» behandlar Mann
här den tyske och den ryske diktaren som
representanter för den naiva typen i motsats
till Schiller och Dostojevskij såsom
företrädare för den sentimentala. Självfallet dröjer
han i jämförelsen mellan Goethe och Tolstoj
inte bara vid överensstämmelserna, utan
avslöjar också olikheterna och fördjupar sin
betraktelse i det han mot den »sentimentala»
längtan till det naiva, naturliga, sunda livet
ställer den naive diktarens strävan efter livets
förandligande och sålunda uppenbarar den
inre oron även hos denna typ. Det är två
grundformer av den förnäma anden, båda
vördnadsvärda och ägnade att vara
livsförebilder på vägen till humaniteten.
Det kan inte råda något tvivel om att
Thomas Mann själv i sin andliga struktur står
den sentimentala typen närmare än den
naiva. Det är ju det problematiska hos anden,
ja hos konstnären, gentemot det banala livet
som är ett huvudmotiv i hans diktning ända
fram till »Zauberberg». I »Tonio Kroger»
framträder på slutet i lyriskt bevingade
ord den sentimentala längtan till den
tillvaro från vilken konstnären vet sig vara
utesluten: »Häckla inte denna kärlek, Lisaweta;
den är god och fruktbärande. Det ligger
längtan däri och svårmodig avund och en
liten smula förakt och en helt kysk salighet.»
Men trots detta inträffar det märkliga att
Thomas Mann efter 1920 allt mera närmar
sig Goethe och väljer honom till
livsförebild. Han talar om sig själv när han i
festtalet för Sigmund Freud säger: »Så kan
Goethe-imitationen med sina erinringar om
’Werther’-, ’Wilhelm Meister’-stadiet och om
ålderdomens fas med ’Faust’ och ’Diwan’
ännu idag föra ett skriftställarliv ut ur det
omedvetna och bestämma det mytiskt; —
jag säger: ut ur det omedvetna, fastän hos
konstnären det omedvetna i varje
ögonblick spelar över i det leende medvetna och
barnsligt djupt uppmärksamma.»
Det är viljan till självövervinnelse som låter
Thomas Mann välja mottypen, Goethe, till
1 Offentliggjord i Ord och Bild 1922, s. 449, i övers, från författarens manuskript.
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>