Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Thomas Mann och humanitetens problem. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thomas Mann och humanitetens problem
mytisk livsförebild. Före 1920 var han ända
sedan sin ungdom bunden vid »den trefaldiga
stjärnbilden av evigt samhöriga andar»,
Schopenhauer, Wagner och Nietzsche, och vid
hela romantiken av gammal och ny tid. Det
börjar med femtonåringens förtrollning under
det wagnerska musikdramat, och därifrån
gick vägen vidare till Schopenhauers
livsverk, »Die Welt als Wille und Vorstellung»,
och till Nietzsches djuplodande
aforismsamlingar, i vilka Mann mötte dekadansens
psykologi och ironien som andens vapen mot livets
lidanden. Hos romantikens upphovsmän
Friedrich Schlegel och Novalis hämtade
han den näring han sökte, livsproblematiken,
tankar över de antitetiska spänningarna ande
— liv, konst — liv, över det andliga livets
stegring i närheten av sjukdom och död, över
frändskapen mellan kärleks- och dödslängtan,
vilka alla finnas sammanfattade hos
Schopenhauer i livsviljans självövervinnelse genom
intellektet. Men i »Zauberberg» låter han den
unge Castor, med vilken han i stor
utsträckning identifierar sig själv, dröja sju år i
alpsanatoriet, i sjukdomens och dödens rike,
för att han till slut klokare åter skall vända
sig till vardagslivet i låglandet, medveten om
döden, men i vänlig inställning till livet och
i framtidstro.
Det är väl i sista hand upplevelsen av första
världskriget med dess fasansfulla blodsoffer
som för Mann klargjorde de oerhörda farorna
i romantiken, och framför allt i dess
dödslängtan, för Tysklands andliga värld. Utan
att någonsin helt prisge den i ungdomen
genom upplevelser, lidande och kamp vunna
världs- och livsåskådningen, avlägsnar han
sig undan för undan från Schopenhauers
förnekelse av livsviljan, från Wagners
kär-leks- och dödslängtan — sådan den
framträder i »Tristan och Isoide» — och från
Nietzsches dekadanspsykologi för att vända
sig mot Goethes och Nietzsches livsbejakelse
och framtidstro. Mot den senare Nietzsches
fanatiska förhärligande av »die blonde Bestie»
ställde sig Mann i hela sitt liv avvärjande,
liksom också mot hans frigjordhet från varje
etik. För honom var alltid det angelägnaste
att bevara jämnmått och värdighet, »Maass
und Wert» kallade han sin tidskrift som han
utgav i Zürich några år från september 1937.
Klarast kommer avståndstagandet från
Wagner, närmandet till Goethe till uttryck i
några satser som återfinnas i svaret på en
rundfråga från slutet av tjugotalet »Vilken
20—Ord och Bild, 57:e årg. ~
är idag vår inställning till Richard Wagner?»:
»Vi vilja tala om det mänskliga, sedliga,
skaldiska, när det är fråga om Goethe. ’Ringen’
förblir för mig inbegreppet av verket. Wagner
var, i motsats till Goethe, helt och hållet en
verkets man, en makt-, världs- och
framgångsmänniska alltigenom, och trots det avrundade,
slutna och restlösa i hans livsverk tänker
jag emellanåt att en sådan som han lever
inte fullständigt . . . Ingen är bättre skickad
än han att sporra vår verksamhetsinstinkt.
Vår mänskligt poetiska sida vänder sig till
Goethe ...» Här blir det särskilt klart att
för honom det väsentliga är att följa efter
Goethe på vägen till humaniteten.
Han kallar själv »Zauberberg» en
bildningsroman och tänker därvid på »Wilhelm
Meister», fast innehållet i hans roman är så
helt ogoethisk-romantiskt, att blott den
sista uppfostrande avsikten står kvar som
jämförlig. Men då Mann 1923 började
sysselsätta sig med Bibelns berättelse om Josef,
läste han i Goethes »Dichtung und Wahrheit»
betraktelser, som låta oss förstå hur hans
stora gossediktning »Joseph» uppstod.
Romanen »Joseph und seine Brüder», i fyra
band, som under tjugoårigt arbete
fullbordades trots landsflyktens växlingsrika öden,
skiljer sig från diktarens tidigare verk
framför allt därigenom att hans skildrar en
människas lyckosamma uppåtstigande (med
honom skulle Thomas Mann åter kunna
identifiera sig själv). I världs- och livsåskådningen
bemödar sig Mann här om en syntes, som i
satsen »Gud är inte det goda, utan det hela»
leder nära fram till den spinozistisk-goetheska
världsuppfattningen. In i detta verk
strömmar ett dittills inte förnummet brett
livsöverflöd, som vittnar om att livsbejakelsen
burit frukt. Diktaren avbröt sitt arbete 1937
då han kände ett starkt behov att först få
skriva sin goetheroman »Lotte in Weimar»,
den ojämförligt mest betydande skildringen
av den åldrande Goethe som vi äga. Sitt
senaste verk, en musikerroman, har han
givit titeln »Dr. Faustus». Detta allt kan man
sannerligen kalla att följa Goethe! Thomas
Mann övervinner också i sitt verk den
romantiska dödslängtan och står i tjänst hos livet
och framtiden.
Med exemplet av bildningsromanen »Der
Zauberberg» kan man bäst åskådliggöra att
Thomas Mann genom uppfostran börjar närma
sig också de sociala sfärer som han ännu i
»Betrachtungen eines Unpolitischen» 1918
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
