Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Thomas Mann och humanitetens problem. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter A. Berendsohn
ken men anför inte som grund härför
företrädesvis de brännande tidsfrågorna utan
uppkallar som hjälpare och förebilder två döda
diktare, den tidige romantikern Novalis,
vilkens politiska tankar han nu upptäckt, och
den amerikanske skaparen av mäktiga hymner
i fria rytmer till demokratien, friheten och
männens statsuppbyggande kärlek till
varandra, Walt Whitman.
I det internationella skriftställarförbundet
P. E. N. är Thomas Mann medlem från dess
stiftande 1921 och deltar gärna i dess
sammankomster, då han ser det som en uppgift för
ordets mästare att verka för förstående
mellan folken och för freden. Han tror fast, och
uttalar det i Warszawa 1927, att de ha makt
att för framtiden hindra varje krig!
Han blir medlem i avdelningen för
skönlitteratur i Preussiska akademien och är dess
ordförande inför kultusministeriet vid
öppningssammankomsten.
I januari 1926 reser han till Paris och hälsas
av professor Lichtenberger som
»utomordentligt sändebud för den tyska anden». Efter
återkomsten ger han ut »Pariser
Rechen-schaft», till formen en lätt nedkastad dagbok,
i verkligheten en rapport som skall skydda
hans framträdande och hans tal för varje
vanställande. Ty det rör sig, kort före Tysklands
inträde i nationernas förbund, om en politisk
händelse av högsta vikt, som med spänning
följes av diplomatien och pressen. Diktaren
anar knappast att han av Stresemann, den
tyska utrikespolitikens förslagne ledare,
begagnas som docka i det diplomatiska spelet:
det gäller att dölja den hemliga tyska
upprustningen och invagga Frankrike i säkerhet.
Då Thomas Mann mottog Nobelpriset i
Stockholm 1929 uttalade han
världsmanna-mässigt elegant sitt tack i sitt fäderneslands
namn: »Jag gör rätt i att lägga världspriset,
som mer eller mindre tillfälligt fallit på mitt
namn, för mitt lands och folks fötter, detta
land och folk vid vilka sådana som jag känna
sig blott ännu starkare bundna idag än vid
tiden för deras mest högljudda
maktutveckling. Det är åt den tyska anden, och särskilt
den tyska prosan, det svenska världspriset
idag, åter en gång efter långa år, skänkes,
och ni kan svårligen göra er en
föreställning om hur starkt mottagligt detta sårade
och i så mycket oförstådda folk är för sådana
bevis på världens sympati.» Han gav alltså
sitt tack en politisk vändning.
Man får inte misstolka detta och många lik-
nande politiska yttranden av Thomas Mann,
de äro ännu alltjämt uttalanden av en i
grunden helt opolitiskt tänkande människa,
som inte känner drivkrafterna i den
socialpolitiska makt- och intressekampen och
därför i hög grad överskattar de intellektuellas
inflytande.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
