Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Thomas Mann och humanitetens problem. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thomas Mann och humanitetens problem
där den starka vreden över händelserna i
Tredje riket gav hans stil en hittills inte
förnummen enkelhet, klarhet och kraft och där
hans djupt allvarliga sedliga patos klingade
starkare och renare än någonsin förut, det
som han i sin diktning gärna döljer under
ironiens glittrande spel. Och på detta
underbara document humain följde den rad av
politiska manifest, som Mann 1938
sammanfattade i sin bok »Achtung Europa». Han
inlemmade sig i den humanistiska fronten
som de landsflyktiga tyska emigranterna,
sedan 1933 spridda över hela jordklotet,
bildade runt omkring Tredje riket. Den hade
Heinrich Mann redan i början av 1934 givit
det avgörande lösenordet i sin skrift »Der
Sinn dieser Emigration». Det gällde att
bekämpa nationalsocialismen, varna Europa och
världen för Hitlers hotande krig och att värna
det i Tyskland undertryckta och förfalskade
arvet. Härav de många böcker ur
emigrantlitteraturen efter 1933 i vilkas titel ordet
Europa förekommer — liksom hos Mann 1938.
Redan den 11 november 1934 sadc Thomas
Mann vid Europa-Unionens kongress i Basel:
»Om man tror att diktaren inte behöver
bekymra sig om politik, så måste jag genmäla:
Om kulturen själv står i fara är det ingen
mening i att arbeta i det kulturella, utan
diktaren och varje intellektuell människa med
honom måste bära vittnesbörd om det
kulturella.»
Tredje rikets brutala blodiga verklighet rev
i Thomas Manns föreställning ned de sista
skrankorna mellan hans andliga jag och det
samhällspolitiska livet. Han själv präglar i
anslutning till den gamla benämningen ecclesia
militans uttrycket »kämpande humanism» för
den kulturpolitiska fronten mot
nationalsocialismen och sätter in mycken tid och kraft
i denna kamp. Föredraget »Vom künftigen
Sieg der Demokratie» t. ex. har han mycket
ofta själv hållit i Förenta Staterna då det
gällde att vinna detta land för världskriget
mot Hitler.
Under detta krig hade han tillfälle att
personligen tala till sina landsmän •— i radion.
Hans 55 anföranden ha utkommit i
Stockholm under titeln »Deutsche Hörer» 1945 och
göra i sitt sammanhang en mycket stark
verkan genom den fasta tron på humanitetens
seger vid en tid då Hitler stod på höjden av
sin makt. I maj 1941, då tyska härar nedslogo
Grekland, säger han bl. a.: »Edra makthavare
ha hamrat in hos er att friheten är ett föråldrat
bländverk. Tro mig, friheten finns alltjämt
till — den skall, oberörd av allt
filosofastrarnas prat och alla skiftningar i tankevärldens
historia evigt förbliva densamma som den
var för några och två tusen år sedan:
västerlandets ljus och själ; och historiens kärlek
och berömmelse skall tillhöra dem som dött
för den, inte dem som med tanks krossade
den mot marken.»
Här är inte längre fråga om inre andlig
frihet, utan om politisk frihet. Vid
Penn-klubbens kongress som skulle hållas i
Stockholm 1939 var anmält ett föredrag av
Thomas Mann, »Das Problem der Freiheit», som
inte hölls men som kom ut i tryck. Det
avhandlar från ett högt andligt vakttorn
politiska frågor — liksom »Appell an die
Ver-nunft» 1930. Ännu djupare än då går han in på
det ekonomiska livet och betonar hela
problemets sociala sida. Med detta manifest står
diktaren i kärnpunkten av humanitetens idé,
där människans och den mänskliga
gemenskapens idé fläta sig samman.
Under de sista krigsåren tränga de
samhällspolitiska frågorna också in i Thomas Manns
diktning, inte direkt som huvudmotiv, men
dock i marginalen. I fjärde bandet av
Josefromanen är den främlingsfientlige
översteprästen och hans anhängare en parallell till
den antisemitiska rörelsen i Tredje riket, och
berättelsen »Das Gesetz» är uppenbarligen
skriven för att utmynna i den förbannelse
Moses i slutet uttalar över dem som skola
bryta mot hans tio bud:
»Men förbannad vare den man som står
upp och säger: ’De gälla icke längre.’
Förbannad vare den som manar er: ’Upp och
gör er fria från dem! Ljug, mörda och röva,
bedriv otukt, skända och prisge fader och
moder åt kniven, ty så anstår det människan,
och ni skola prisa mitt namn därför att jag
förkunnat er friheten.’ Den som reser upp en
kalv och säger: ’Detta är er Gud. Gör allt
detta till hans ära och omringa belätet i
horiska danser!’ Han skall vara mycket stark,
på en gyllene stol skall han sitta och gälla för
att vara den visaste, därför att han vet att
människohjärtats traktan är ond alltifrån
ungdomen. Men det skall också vara allt vad
han vet, och den som endast vet det, han är
så dum som natten, och det vore honom bättre
om han aldrig blivit född. Ty han vet
ingenting om förbundet mellan Gud och människa,
det som ingen kan bryta, varken människa
eller Gud, ty det är oryggligt. Blod skall flyta
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
