Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Thomas Mann och humanitetens problem. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter A. B er end s olin
i strömmar för hans svarta dumhets skull,
blod, så att färgen viker från
mänsklighetens kinder, men den kan icke annat,
skurken måste nedslås. Och jag skall lyfta min
fot, säger Herren, och trampa honom i
smutsen -—• ned i jorden skall jag trampa smädaren
hundratolv famnar djupt, och människa och
djur skola böja av kring stället där jag
trampade in honom, och himmelens fåglar
vika av högt i sin flykt så att de icke flyga
däröver. Och den som nämner hans namn,
han skall spotta åt alla fyra väderstrecken
och torka sig om munnen och säga: ’Gud
bevare!’ Må jorden åter bliva jorden, en del
av nödtorften, men icke ett otuktens hem-
vist! Sägen alla amen därtill!» —• Och allt
folket sade: Amen.»
Det råder intet tvivel om vem diktaren vill
träffa med dessa mäktiga ord.
Så har vår tids skakande politiska
åskådningsundervisning lärt Thomas Mann att
på nytt uppleva de bleknade begreppen
frihet, rättvisa, människovärde. Med allt sitt
verk, sin skönlitterära diktning, sina essayer
»Adel des Geistes» och sina politiska
manifest, är han nu verkligen en förnyare av
diktarnas och tänkarnas stora tidsålder, en
förkämpe för humaniteten i dess fulla omfång,
den som omspänner den ädla mänskligheten
och den förnuftiga mänskliga gemenskapen.
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
