Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Ensamhetens sagor. Svensk novellistik. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
i sin formella orimlighet har berättelsen en
psykologisk sanning, och det är onekligen
viktigare. Att Dagermans författarskap med
åren eller månaderna närmat sig
vardagsverkligheten, har många entusiastiskt
konstaterat, och senast vittnar den sociala pjäsen
Streber om denna tendens. Men helt
genomförd är den dessbättre inte. Ännu pojken i de
fina barndomsskildringar som inleder
novellsamlingen blir delaktig av främlings- och
skräckkänslan utan att ha läst Kafka. Ute-,
alias innestängdhetens problem, som är så
centralt i den unga dikten, varieras
vardagligt men verkningsfullt i »Öppna dörren,
Rickard!» och sedan på ett annat, ett
allegoriskt plan i en rad stycken, t. ex. den lugubra
spöksagan »Mannen från Milesia» eller en
annan där den med skräck varsnade, men lika
ömt skyddade undantagskänslan
representeras av det faktum att »min son röker
sjöskums-pipa». Också över de dunklaste styckena
ligger en laddad stämning, suggererad av
Dagermans fenomenalt viga språkkonst, som redan
den gör hans novellsamling till en av de bästa
från senare år. Nattens lekar visar eklatant
fruktbarheten i de nya psykologiska,
moraliska och artistiska greppen.
Om Dagerman gäller, vulgärt uttryckt, att
man inte tar honom, där man släppt honom.
Sivar Arnér är en annan natur, mindre
rörlig, mindre briljant men intensivare. Han
ger inga svepande vyer, ty han är inte, eller
ännu inte, utsiktstornets människa utan
gruvans, och i hans hittills sista bok, Verandan,
finner vi honom i ett schakt av samma
arbetsplats, där vi lämnade honom i Du själv.
Men han har spettat sig fram ännu längre i
gruvgångarna under människans erotiska
beteende. Boken innehåller tre långa analyser
av samlivet mellan man och kvinna, alla
utförda ur mannens synvinkel. Problemrikast
men också mest problematisk är den tredje,
som har karaktären av en lång kedja inre
monologer (eller dialoger med sig själv), vari
en man gör sig reda för sitt misslyckade
äktenskap. Han visar sig äga aktningsvärd
analytisk fantasi och stor ordfyndighet. Han har
varit nedhållen av en despotisk fader, och
hans viljeliv är framdeles splittrat mellan ett
behov att protestera och ett behov att »tacka
för sig genast». Han gifter sig med den
tillfrusna, opersonliga Ebba delvis av pliktkänsla
och för att. inte göra henne ledsen. Förresten
tycker han nog om henne »bakom ögonen».
Det är en formel för det oåtkomliga i själs-
livet. En annan har gett boken dess namn:
vad vi vet om oss själva är som en smal,
rankig veranda frampå ett stort,
hemlighetsfullt hus. Krafterna i husets inre driver under
äktenskapets gång den hygglige bankmannen
till den ena positionen efter den andra: det
är synd om Ebba, hon är steril i alla
avseenden, hon har ebbat ut — hon är imbecil —■
han hatar henne. Den långa berättelsen
innehåller ett stort psykologiskt material, men
läsaren blir ändå knappast mer än glimtvis
engagerad i den, och det är nog till en del det
tekniska arrangemangets skull. Vindlingarna
i hr Ströms tankebanor är svåra att följa,
och trots att hans själsinnehåll presenteras i
en form som skall verka obearbetad i logiskt
såväl som språkligt avseende, gör det ändå
inte något riktigt autentiskt intryck. Därtill
kommer, att man instinktivt reagerar mot
att aldrig få höra den kvinnliga partens
synpunkt, detta trots att man mycket väl inser,
att det inte varit Arnérs önskan att ge en
objektiv skildring av det strömska
äktenskapet utan blott fånga mannens tanke- och
känsloreflexer.
Mer likformigt initierad blir man i det
äktenskap den inledande berättelsen handlar om,
där första fiolen spelas av hustrun Dagny,
spelas högljutt och larmande eller tyst och
kvidande men alltid påfallande, alltid så att
hon bestämmer låten, samtidigt som hon efter
sinnesstämning jublar över hur roligt det är
med ensemblespel eller knotar över hur
maken med sitt tyranni fördärvar samklangen.
Med dialogen som främsta verkningsmedel är
denna novell en perfekt studie i det subsolida
själslivet, en hysterikas
självhävdelsemekanism. Mannen är visserligen novellens episka
medelpunkt — honom, ej henne får vi vara
ensamma med — men han står likväl i
skymundan, en blekare avbild av Sverker i Du
själv. — Återstår att nämna novellen »Ihålig»,
där frågan om kärlekens möjlighet projicieras
till medeltiden. Det är påfallande, att
miljöfärgen och teckningen av yttervärlden över
huvud är frikostigare och kärleksfullare här
än i de moderna styckena. Kanske beror det
på en motvilja hos Arnér mot
vardagsrealismens materiella bråte såsom enbart
skymmande väsentligheterna. Historien handlar
om den överreflekterade intellektualisten
Petrus (de Dacia) och helgonet Kristina i
Stumbelen, och den följer böljegången av hans
känslor: vördnad, misstro, kärlek, misstro,
kärlek. Hans själsstrid med dess sköra men
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
