Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Karin Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin Schultz
handelsresande, en munter fyr, den ende av
dem som har ett yrke och kontakt med
yttervärlden. Men nu har han blivit omvänd och
fått en tro. Han vill få dem alla att kasta bort
surrogatet och finna igen sitt eget jag och
stå förberedda, när iskarlen, när döden
kommer. Sanningen inger en känsla av befrielse,
till och med för Hickey vars väg den leder
till elektriska stolen. Ty han har tagit sin
hustrus liv. Den bekännelsen kommer först i
en av de sista scenerna som en dramatisk
kulmen. Dessförinnan har hans attacker fyllt
hela sällskapet med olust. Alla försöker de att
göra sig kvitt sina illusioner, men ingen av dem
förmår det. Lögnen har blivit deras verklighet
och i det verkliga livet är de främlingar. De
flyr tillbaka in i sin gamla drömvärld. Hickeys
brutala bekännelse och bråda uppbrott blir för
dem endast en hallucination bland
alkoholismens många andra. En enda bland dem, den
starkaste, Larry, ger den väckelse till ett
nytt liv.
Trots att stycket sålunda rymmer ett
dramatiskt stoff, är det odramatiskt i sin
konstruktion. De eviga och utdragna samtalen,
där envar idisslar sina besvikelser och sina
högfärdiga inbillningar, tänjer tålamodet i det
oändliga. Materialet är för rikt, det hopar
sig så kompakt, att det blir orörligt och
hindrar de ständiga växlingar som är själva
dramats väsen.
Olof Molander hade i sin regi inte heller
understrukit fränheten och kontrasterna. Han
hade nalkats stycket nästan andaktsfullt.
Hur han bedömt dess budskap framgick i en
offentlig debatt om teater och kyrka, där
han förmodade att präster som ställer sig
avoga till teatern, skulle bli helt omvända,
ifall de fick bevista »Si, iskarlen kommer!».
Den naturliga reaktionen skulle väl annars
ha varit att en själasörjare av puritansk
läggning lämnat lokalen redan under första aktens
mustiga edregn. Omvändelsehistorien upptar
ju endast en liten, och till på köpet ganska
oklar del av pjäsen. Typer och miljö
dominerar intrycket.
I den suggestiva framställningen var hr
Molander kongenial med författaren.
Atmosfären snärjdes kring åskådarna och ingav
dem känslan av att de själva sjönk ned i
själens avgrundshålor och upplevde de
misslyckades nederlag som sina egna. Den malande
tonen födde en ångest, som dock mattades
av under den fyra timmar långa
föreställningen.
Uno Henning hade fått hand om Hickey
och utrustat honom med både den rätta
patenthurtigheten och den inre trosvissheten.
Han imponerade genom den konsekvens med
vilken han genomförde sin långa och brokiga
roll. Men dess viktigaste parti, den långa
slutmonologen, lät han glida ifrån sig. Den
är ju också dramatiskt ett vidunder som
krävt mästarhand för att tyglas.
Hugo Björne mejslade en uttrycksfull bild
av filosofen Larry. Till kvällens bästa
skapelser hörde Olof Widgrens före detta juris
studerande. Olof Sandborg, Åke Claesson,
Torsten Winge, Hans Strååt var några av
de namn som flöt ovanpå i den långa
personlistan.
Säsongen inleddes med »Kranes konditori».
Helge Krogs dramatisering av Cora Sandels
roman har gått på segertåg över de flesta
nordiska scener. Mest därför att den handlar
om en vanlig människa i en alldaglig
omgivning. Finns det inte en utbredd längtan att
på teatern få se just sådant som angår oss?
Att få ventilerade, inte några
uppkonstruerade problem, utan vardagens djupa
otillfredsställelse ?
Stycket slog dock mera an på den stora
publiken än på litteraturvännerna.
Scenskildringen har blivit bredare och vulgärare.
Bokens ironiska iakttagarton, som i så hög
grad utgör dess tjusning, kan ju inte tas
tillvara i en dialog. Antydningarna framträder
för påtagliga i rampljuset. Detta gäller först
och främst hela den tilldiktade akten om
natten hemma hos Stivhatten. Den tar död
på äventyret kring de båda vinddrivna och
förjagar clairobskyrens poesi med sitt vassa
strålkastarsken. De fel som tynger romanen,
dess ideliga upprepningar och anhopningen
av personer inom så begränsad tid och miljö,
har ju inte heller pjäsen kunnat bli kvitt.
Men Katinka Stordal lever. Hennes tappra
hjärta som stått emot så många stormar men
nu är på väg att förfrysa vädjar alltjämt till
vår medkänsla och desto starkare som
det sker så utan tanke på effekter. Det står
naket, fult och beskt, såsom varje
människohjärta vilket stungits av förtvivlan. Och runt
om fungerar de nyfiknas skvallerspeglar.
Inga Tidblad är nu ingen tragedienne.
Hennes lilla sömmerska blev onödigt
förgrovad i sitt själsliv, inte stort annat än en
vanlig fyllkaja. Spelet hölls för det mesta
spänt och forcerat utan någon inre linje.
Även hennes yttre var missvisande. Katinka
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
