Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Karin Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
vårdslösar visserligen sin klädsel, men hon
skall äga en konstnärlig smak, det är ju på
den hon lever som stadens storsömmerska.
Men cm det sålunda måste sägas att fru
Tidblads Katinka var feluppfattad, ägde hon
ändå stunder av värme och inlevelse som
rörde.
Stivhatten är lättare att komma till tals
med, och Uno Hennings svenske sjåare gav
god illusion. Den pikanta språkbrytningen
bortföll på svensk seen. Men kunde han inte
talat norska eller ännu hellre danska? På
kornet hade Elsa Carlsson tagit Fru Krane,
en verkligt styv prestation. Mimi Pollaks och
Ellika Manns servitriser var inte dumma, de
heller. Och dottern Borghild spelades av
Anita Björk med ungdomlig mjukhet och
hemlös undran. Alltför lättvindigt avfärdade
däremot Christian Bratt sonens roll. Måhända
låg felet hos regissören, Rune Carlsten, som
denna gång inte odelat lyckats med sin
uppgift. Sålunda hade han inte fått någon form
på scenen då skaran av pojkar tränger in i
konditoriet och ställer till rabalder.
Skådespelarna prisade säkert pjäsen, ty den rymmer
en lång rad viktiga roller. Gösta Cederlund,
Rudolf Wendbladh, Barbro Hiort af Ornäs
och Elsa Ebbesen hörde till dem som
uppmärksammades.
Att den svenska dramatiken är ett
försummat kapitel i Dramatens verksamhet, har
länge varit allmänt känt. Än tydligare
framgick det av en presskampanj i januari. Där
gjordes häpnadsväckande avslöjanden.
Författare får gå i åratal och vänta på besked,
fastän det uttryckligen föreskrives i teaterns
reglemente att skriftligt svar skall lämnas
inom tre månader, huruvida ett arbete antas
eller inte. Ännu mindre kommer naturligtvis
någon vägledning och omvårdnad de spirande
talangerna till del. Uppdraget har urartat till
rena schablonmässigheten. Det har, för att
citera Sten af Geijerstam, blivit så att de
habilaste författarna kommer fram och de
intressantaste kommer undan.
Vården om inhemsk dramatik är dock en
grundläggande förutsättning för att vår
svenska scenkonst skall nå sin fulla blomstring.
Omsorgen om förtjänta dramatiker är lika
viktig som om en god ensemble. Här har
Pauline Brunius och hennes litteräre
rådgivare, Hjalmar Gullberg, ett långt
syndaregister. Kanske kan vi på den punkten vänta
bättring av den nye chefen, Ragnar
Josephson.
En stor svensk nyhet har likväl förts över
tiljorna denna säsong. Det är Pär Lagerkvists
»De vises sten». Dramats Mäster Albertus är
en genial sökare. Han vill utforska naturens
hemlighet. Att denne man skall råka i
konflikt med sina närmaste, säger sig självt. Men
ingenting förmår hejda honom, han är
besatt av sin forskningsiver. Hustruns böner,
hemmets nöd och grannarnas hån bekommer
honom intet. En enda gång låter han ugnen
slockna. En grym tilldragelse öppnar hans
ögon och han ser den avgrund vari han störtat
sin dotter genom sin självupptagen het.
Hennes dygd och hennes älskades liv ligger som
offer på hans vetenskaps väg. Hans viljekraft
knäcks inte, men den har böjts. Och som en
gammal man, osäker på sig själv och sin
kallelse, fortsätter han sin till synes
meningslösa forskning.
En egoist? Det kan tyckas så. Men det är
ju inte för sin egen skull han strider. Envar
som på detta sätt reservationslöst ger sig
kallet i våld har bakom sig en press i hela
mänsklighetens åtrå efter framåtskridande.
Alkemisten är en av banbrytarna för vår
kunskap om atomen. Hur skulle vi kunnat
undvara honom? Hans liv blir tragiskt i sin brist
på personlig lycka. Men än mer tragisk är den
hängivna offervilja hans arbete kräver av
hans närmaste, dessa som ej anar målets
storhet, utan menlöst och oförstående måste
ge det sina liv.
Som scenisk skapelse är dock »De vises
sten» ett ganska ofullgånget verk. Hela
första akten är pinsamt utdragen. Inte ens
Alf Sjöbergs livliga regiingenium hade
förmått sätta den i rörelse. Den första effekten
blixtrar till, när dörren slås upp och dottern
rusar in för att slunga sina pengar och sina
anklagelser mot fadern. Dramat rymmer flera
sådana starka scener. Men alla bryter de
fram som en kontrast mot den episka
bakgrunden och inte som utlösningar ur en
dramatisk laddning. De tycks mera inkilade för
att åstadkomma en scenisk verkan än
framsprungna av ett inre tvång. Stundom har
man en känsla av att Pär Lagerkvist drivits
att dikta för scenen av sin skönhetskärlek
och inte av sitt temperament.
Lars Hanson firade som Altertus en stor
konstnärlig seger. Den osläckliga
vetgirigheten och sökarivern vädjade till besläktade
drag hos skådespelaren, och gestalten
förlänades trovärdighet både i sin intellektualism
och sin besatthet. Gunnel Broström äger ett
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
