- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjunde årgången. 1948 /
330

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Karin Schultz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Karin Schultz

sjudande teatertemperament, det slog färg
och gnistor kring hennes unga, syndiga
Catherine. Ännu är hon dock tekniskt
häpnadsväckande okunnig, och ingenting tyder
på att hon söker fylla den bristen. Anna
Lindahl fann rörande uttryck för det vanmäktiga
och slitna hos hustrun, men i de starkare
scenerna slog hennes talang fullständigt slint.

Besjälat återgav Olof Widgren
judeynglingens kärleksdrömmar, man glömmer inte
hans fina leende vid återkomsten till den
älskades hem med alla dess minnen. En
fin och poetisk tolkning. Uno Henning
växte till en majestätiskt dekorativ skepnad
i det ögonblick han samlar sitt folk till
uppbrott. Skildringen av den jagade
folkstammens eviga martyrium har över sig en
mäktig rymd. Ulf Palme är redan mer än ett
löfte. Den unge skådespelaren har till fullo
dokumenterat en mångsidig begåvning, ett
auktoritativt uppträdande och en påfallande
teknisk skicklighet. Här gjorde han rollen
som fursten, elegant, slipad, beräknande. Ur
vimlet bör man vidare uppsnappa Renée
Björlings och Mona Geijer-Falkners skökor,
Bengt Eklunds adelsman och Artur
Ceder-borghs stadsvakt, klatschiga figurer som satte
liv i tavlan.

Sven Erixson hade med storartad fantasi
skapat alkemistens boning och gränden
utanför. Den furstliga antichambren reste sig med
färggranna väggar och vände sig utåt mot en
tropikblå himmel. Men de exotiska
skulpturerna bröt stilen. Alf Sjöberg hade skött regin
med skicklig hand och understrukit styckets
kontraster i bjärt verkan.

Ofta har uttalats en önskan att Dramaten
borde hålla en växlande repertoar. Nu spelas
varje program oavbrutet så länge det samlar
publik. Får teatern en långkörare, betyder
det att alla vänner av Thalia bokstavligt
talat är avstängda från umgänge med musan.
Främlingar på besök i staden har ingen
möjlighet att få se flera föreställningar.
Teaterlivet avstannar fullkomligt. Det har svarats
att med de nuvarande scenutrymmena kan
Dramaten inte hålla flera uppsättningar
stående. Men varför inte i så fall köra
hyresgästerna ur huset? Teatern och dess intressen
måste väl komma i första rummet. Frågan
blev särskilt aktuell, när Hjalmar Bergmans
»Hans nåds testamente» åter kom upp på
repertoaren och visade sig som en outslitlig
publikframgång under årets bästa
teatermånader. Detta stycke hade ju alla intresserade

redan förut sett både en och flera gånger.
Förhållandet var desto mer beklagligt, som
lustspelet framfördes i elevmässig regi, Göran
Gentele, och med direkt fula dekorationer.
Alltjämt visade dock Olof Sandborg samma
vitalitet i sitt livs roll som baron Roger
Bernhusen de Sars.

På Lilla scenen hette årets svenska nyhet
»Vi tre debutera» och härrörde från
teaterkritikern Herbert Grevenius. Det var en tunn
historia men hade en ganska lyckad första
akt i ett bokförlag. Åke Claesson som gamle
bokförläggaren — efter mycket genomskinlig
modell —- gav också den bästa sceniska
behållningen. Någon publiksuccé vart det inte.
Däremot lockade Anouilhs »Vildfågel» folk
att stå i biljettkö från arla morgonstunden.
Konstnärligt hör detta stycke dock inte till
de mest vägande i den aktuelle fransmannens
produktion. Det förefaller egendomligt att
styrelsen släppt ifrån sig »Eurydike», men
hållit till godo med denna skiss. Eftersom den
oförmodat lades ned för att ge plats åt
Gre-veniuspjäsen, hann den inte komma med i
denna översikt. Den kommer att tas upp som
första höstprogram.

Men Lilla scenen har haft andra och
litterärt värdefullare segrar. »Bernardas hus» är
skapad av en äkta dramatiker. Det är tragiskt
att Federico Garcia Lorca skulle falla offer
för fascisterna redan vid några och trettio
års ålder. En så färgstark och lidelsefull
diktare föds inte ofta. Det har sagts att han främst
är lyriker. Men hans intensitet genomglödgar
också hans dramatiska arbeten och ställer
dem i särklass bland moderna scenskapelser.

»Bernardas hus» är ett drama om kvinnor
och om instängd passion. Söderns brännheta
sol gassar på de vitkalkade murarna i den
spanska bondkvinnans hus. Men där innanför
är allt kvavt och dött. Inne i de kritvita
rummen härskar den hårda änkan över sina fem
döttrar. Ingen av dem får någonsin lämna
byggnaden. Sällan tittar någon av byns
kvinnor in, de avskyr den högfärdiga och snåla
Bernarda. Och aldrig vågar sig någon man
dit. Ty flickorna är förbjudna att växla ett
enda ord med någon karl som är under deras
stånd, och de bor i en fattig bygd. När därför
en jämbördig man dyker upp och börjar göra
styvsystern, den rikaste av dem, sin
uppvaktning, kastar sig alla de unga kvinnorna
över denne ende. Kring honom kretsar deras
trånad och aggressiva förhoppningar. Pepe
själv uppträder aldrig på scenen. Det pratas

330

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free