Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Karin Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
bara om hur han på natten står utanför
flickans fönstergaller, medan systrarna rasar
i egen brunst och inbördes svartsjuka. Hon,
den äldsta och fulaste, får fästmansringen.
Men den yngsta, den ännu upproriska, får
hans kärlek. Konflikten drar ihop sig och
laddas upp i allt mera pressande ångest.
Åskmolnen skockas allt tätare, trycket blir
kvävande, innan det slutligen utlöses i en
dödande stråle.
Alf Sjöberg hade haft stycket om hand och
givit det en suggestiv inramning. Alla de
svartklädda kvinnofigurerna avtecknade sig
mot de vita väggarna som nunnor i ett kloster.
Men de flöt aldrig samman, envar skilde sig
distinkt från de övriga och envar grep genom
tragedin i sitt individuella öde. Desto mer
motbjudande var det att se dem fösas samman
i bigotteriets och släkthögfärdens fållor.
Enformigheten i detta liv hade dock hr Sjöberg
förbisett i sin regi. Den ruvande instängdheten
kom inte till sin rätt, de vardagliga
upplevelserna återspeglades tvärtom med intensitet i
tal och åtbörder. Tröttheten och tyngden i
denna kvava tillvaro förjagades av ideliga
och pigga utbrott.
Tora Teje var magnifik som Bernarda, i
början kanske alltför magnifik och
deklamatorisk. Men allt eftersom handlingen skred
fram och dess tragik började bli uppenbar,
fann skådespelerskan de rätta tonfallen och
slutscenen visade att hon alltjämt står
obesegrad som vår stora tragedienne. Till samma
höjd som sin företräderska, Gerda
Lunde-quist, når hon väl inte. En yngre generation
kan dock aldrig göra sig en föreställning om
fru Lundequists konstnärskap, när de ser
henne i sådana uppgifter som Maria Josefa
i »Bernardas hus» eller änkeprostinnan i
»Hans nåd». Teatern gör henne en
björntjänst genom att låta henne framträda i roller
som ligger dels utanför hennes natur och dels
fullständigt över hennes nuvarande resurser.
Hennes gräsliga klädsel var väl regin
ansvarig för.
De fem döttrarna hade fått lika många
goda framställare. I den viktigaste rollen,
yngsta flickan, såg man Mai Zetterling, som
tillfälligt gästade hemstaden. Denna unga
konstnär som annars är knuten till ett engelskt
filmbolag äger både skönhet och naturlig
älsklighet. Hon lyste upp scenen, inte bara
med sin gröna klänning. Men som
skådespelerska är hon överskattad, någon större
begåvning är hon inte. Mimi Pollak kommer
Foto: Järlås
Ernst Eklund och Esther Roeck
Hansen i »Han träffas inte här».
Blanche-T eatern.
alltid bäst till sin rätt, när äkta känsla är med
i spelet, de pladdertanter hon så ofta utför
blir vanligen chargerade. Av den lytta Martirio
hade hon format en utmärkt karaktärsstudie.
Träffsäkert fångade Ellika Mann den fula
fästmöns typ. Men bäst var kanske ändå
Marianne Lindberg. Hennes roll var mindre
betydande, men varje replik röjde inlevelse.
Elsa Carlsson framställde trotjänarinnan,
robust, trygg och säker. Det var bara själva
inledningsscenen som överdrevs. Och en
grannkvinna tecknades av Tekla Sjöblom
med små medel och stor klokhet. Inte mindre
än sexton damer medverkade. En ståtlig
uppvisning av kvinnlig skådespelarkonst. I
hänförelsen över denna bör dock rättvisligen inte
glömmas att den frappant vackra scenbilden
skapats av en herre, Georg Magnusson.
Än närmare vår egen tid ryckte Arthur
Miller med »Alla mina söner». Det är ett
amerikanskt efterkrigsstycke som tar upp
det ömtåliga ämnet om profit på krigsmateriel.
Dess människor kunde vara hämtade från
vilken liten stad som helst. Joe Keller är en
vanlig människa, man skulle tro att hans
vänner kallade honom hedersprick. Men i
påfrestningens stund håller han inte. Han lider
av den vanliga mänskliga sjukan att inte vilja
göra sig omak, att inte vilja ställa till »bråk»
utan låta allting passera och tro att det ordnar
sig.
Det ordnade sig inte. Sprickan i
flygmaskinernas proppar, som uppstått genom ett
tillfälligt fabrikationsfel, motstod inte trycket.
Några av maskinerna störtade. Själv lyckas
Joe fria sig från ansvaret, hela hans traktan
går ut på att rädda fabriken som arv åt sonen,
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
