Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde och nionde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Karin Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin Schultz
Chris. Den äldre sonen blev borta under en
flygraid, och det finns stunder då Joe plågar
sig med spörsmålet, huruvida han störtat
med något av faderns olycksplan.
Men, som Chris anmärker när hela historien
så småningom rullas upp, den saken är av
underordnad betydelse. Den solidaritet som
snävt begränsas till den egna familjen är
värdelös. Att vara mån om sina allra närmaste är
inte något bevis vare sig på hjärta eller
ansvarskänsla, det är rena egoismen. Vi
människor lever alla i gemenskap, vi kan inte
utesluta någon eller skada någon. De ungdomar
som växer upp kräver vårt skydd. De är alla
mina söner.
Vägen fram mot denna upptäckt blev för
den »hyggliga» genomsnittsmänniskan en
skakande vandring, som slutligen blev honom
för tung. Alla gamla begrepp måste grävas
upp och synas i nytt ljus. För den intima
scenen är det idealiskt med en dramatik av
detta slag. Den öppnar oss själva och kommer
oss att se våra tankar och handlingar i
perspektiv.
Holger Löwenadler hade fullkomligt
identifierat sig med denne man, skenbart skapad
för ett idylliskt, småborgerligt liv, men genom
sin feghet och sin brist på omdöme en
sam-hällsfara. Varje detalj blev klarlagd genom
upptäcktsfärden i hans inre. Ett människoöde
fullbordades inför våra ögon. Knappast mindre
inträngande formade Ulf Palme den unge
Chris, en tolkning av högsta klass. Elsa
Carlsson hade på sin lott modern som blivit
hysterisk under sin väntan på den stupade sonen,
och hon återgav ganska övertygande både
de brustna känslorna och den vardagliga
pyssligheten. Över lag sköttes spelet
förnämligt i Rune Carlstens regi. Endast Birgitta
Valberg var felplacerad. Hon är en begåvad,
eftertänksam konstnär, men för den
ungdomliga hängivenheten hos fästmön saknade
hon uttryck.
Vinterns program upptog även John M.
Synges »Hjälten på den gröna ön». Det är ett
stycke fyllt av mustig folkfantasi, men också
en råhet som Göran Genteles omogna regi
yttermera försimplade. Det var svårt att tro
sina ögons vittnesbörd inför de tarvligheter i
spelet som Dramatens ledning tillåtit passera.
Gärna skall dock erkännas att Hugo Björne
med dristig fantasi skapat en typ av stor
frodighet.
Blanche-Teatern skänkte en frisk impuls
åt Stockholms teaterliv genom gästspelet från
Hälsingborgs stadsteater. Gästspelen har
annars varit ett sorgligt försummat kapitel.
En Hamletföreställning på Operan av Svenska
teatern i Helsingfors har varit det enda att
glädja sig åt. Naturligtvis måste ett livligt
utbyte äga rum med scenerna utifrån och
inom landets egna gränser. Ingenting verkar
så stimulerande på både publik och
skådespelare.
Hälsingborgsensemblen gick till verket med
en glädje och en hänförelse som smittade.
Författaren själv är inte mer än tjugufyra år.
Bengt Blomgren hör dock inte hemma i
Skåne utan vid Linköpings stadsteater. Sitt
debutarbete har han kallat »Höst». Det ger
en interiör från en degenererad släkt. Så till
vida är det föga originellt, att rota i dolda
drifter har ju nästan blivit en litterär drift.
Men hr Blomgren har inte gjort det för nöjet
att gräva i dyn. Han siktar längre. Hans
arbete bärs av en mänsklig medkänsla som
värmer åskådaren. Men han har också
intuition för replikernas snärt och får dem att
gripa tag i varandra med dramatisk fermitet.
Den psykologiska utvecklingen är
trovärdig. Men på själva byggnaden av stycket
finns åtskilligt att anmärka. Dess rytm förmår
inte stiga mot slutscenerna. Och påhittet att
låta sista akten spelas också som inledning
är en barnslig efterapning av vissa
filmmetoder. Men dylika fel hör till dem som
författaren kan övervinna med åren och erfarenheten.
Man hoppas att han fortsätter att skriva och
skriver flitigt. Är han en äkta dramatiker kan
endast rampljuset avslöja skådespelets
byggnadsteknik för honom.
Man häpnade över ungdomarnas utmärkta
spel under Lars Levi Læstadius ledning.
Annika Tretow behärskade sin svåra roll med
suverän säkerhet. Erland Josephson är ett
annat namn som måste läggas på minnet,
det fanns psykologiskt djup i hans tolkning.
Rune Turesson bör också nämnas, och ingen
av de andra glömmas. Taltekniskt kunnig,
men alltför stereotyp är Dagny Lind.
Ännu en svensk nyhet mötte oss på
Blanche-Teaterns seen. Ingen mindre än Gustaf
Hellström, en av De Aderton, debuterade där
som dramatiker. »Han träffas inte här» löd
titeln på hans komedi. Den handlar om ett
äktenskap, där den medelålders maken
plötsligt grips av en häftig förälskelse till en ung
kvinna. Skilsmässan hänger som ett hotande
svärd. Ett alldagligt fenomen alltså, både i
livet och litteraturen. Men så alldeles vanligt
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
