Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Domen. Av Franz Kafka. Övers. av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D o m e n
undrade Georg och stoppade om honom lite
mera omsorgsfullt.
— Ligger täcket bra över mig nu?
frågade fadern än en gång och tycktes noga
avvakta svaret.
■— Var lugn, jag har stoppat om dig väl.
— Nej! ropade fadern så att svaret
tornade mot frågan.
Han kastade energiskt av sig täcket så
att det ett ögonblick slog upp i luften, varpå
han reste sig upp i sängen. Han stödde sig
endast med ena handen som han höll i
taket.
— Du ville stoppa om mig, det vet jag,
min käre avkomma, men alldeles övertäckt
är jag ännu inte. Och öm det så skulle
gälla en sista kraftansträngning så är det
nog för dig, för mycket för dig. Visst känner
jag din vän. Han skulle vara en son i min
smak. Därför har du också svikit honom de
år som gått. Varför annars? Tror du inte
jag har fått gråta för hans skull? Därför
spärrar du in dig i ditt kontor och låter
ingen störa dig. Chefen är upptagen —
bara för att du skall skriva lögnaktiga brev
till Ryssland. Men lyckligtvis behöver
ingen lära en far att genomskåda sin son.
Som du nu har trott att du fått ett sådant
övertag att du med din bakdel kan sätta
dig på honom utan att han rör sig, så har
min herr son fattat beslut om att ingå
äktenskap!
Georg blickade upp på den fasansfulla
uppenbarelse som hans far utgjorde. Vännen
i Petersburg som fadern plötsligt kände
så väl, fick makt över honom som aldrig
förr. Han såg honom övergiven i Ryssland.
Han såg honom i den tomma utplundrade
butiken. Där stod han mitt bland de
sönderslagna hyllorna, de sönderslitna
varorna och de trasiga gaslamporna. Varför
hade han rest så långt bort!
— Men se på mig! ropade fadern, och
Georg skyndade nära nog tankspridd fram
till sängen för att höra allt men hejdade sig
på halva vägen.
— För att hon dragit upp kjolarna,
fortsatte fadern stånkande, för att hon, den
anskrämliga gåsen, dragit upp kjolarna, —
och själv drog han upp sin skjorta för att
visa vad han menade varvid man såg hans
ärr på låret som han erhållit i kriget —,
för att hon dragit upp kjolarna på ett eller
annat sätt, har du lagt dig ut för henne så
att du utan att bli störd kan tillfredsställa
dig hos henne. Du har skändat vår mors
minne, svikit din vän och stoppat ner din
far i sängen så att han inte kan röra sig.
Men han kan röra sig, eller kan han inte?
Och han stod utan stöd och sparkade med
benen. Övertygelsen strålade ut från
honom.
Georg stod i ett hörn så långt från sin far
som möjligt. För länge sedan hade han
fattat beslutet att iaktta allt mycket noga
så att han inte kunde överrumplas genom
några smygvägar från något håll — varken
bakifrån eller uppifrån. Nu kom han ihåg
det gamla beslutet igen och glömde det
som man drar en tråd genom ett nålsöga.
— Men vännen har ändå inte svikits!
ropade fadern och bekräftade orden med att
skaka pekfingret fram och tillbaka. Här på
stället företrädde jag honom.
— Gycklare! kunde Georg inte låta bli
att ropa men insåg genast sin dumhet och
bet sig tyvärr alltför sent — med stirrande
blick — i tungan så att han ryckte till
av smärta.
— Ja visst har jag gycklat! Gycklat!
Ett bra ord! Fanns det någon annan tröst
för en gammal änkling? Svara — och i det
ögonblicket du svarar må du vara min
levande son — återstod något annat för
mig i mitt gårdsrum, förföljd av min
personal, gammal ända in i märgen? Och min
son gick jublande genom världen, fullföljde
affärer som jag hade lagt grunden till,
puttrade över av glädje och uppträdde
inför sin far som om han vore en ärans man!
Tror du inte att jag älskade dig, jag som
var dina dagars upphov?
23—Ord och Bild, 5/:e årg.
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
